Efter nio långa år så kom då äntligen den efterlängtade uppföljaren till den stora succén Gudarna måste vara tokiga. Filmen hade faktiskt redan blivit packad och klar 1985 men fått lega på hyllan i fyra år innan den tillslut fick sin premiär. Historiemässigt så är det inte så många förändringar, men när det gäller bildspråk, manus och regi så har väldigt mycket mognat. När det gäller dramaturgin så innehåller tvåan ingen inledande dokumentäruppvisning, utan börjar snabbt med några inledande ord av återigen berättarrösten Paddy O’Byrnes, om bushfolket och deras liv, innan historien självmant börjar röra på sig utan att denna gång få någon hjälp från berättaren.
Xixos (N!Xau) två barn hamnar av misstag i en tjuvjägares lastbil och kan inte komma därifrån när den ständigt kör genom savannen, medan Xixo springande följer efter. Under tiden så har den kvinnliga juristen Ann Taylor (Lena Farugia) hamnat på villovägar tillsammans med zoologen Stephen Marshall (Hans Strydom). När de försöker ta sig tillbaka till civilisationen är Xixo bara en av de karaktärer de möter på under vägen.
Bushmannen N!Xau som gjorde ett så starkt intryck i ettan har här fått en mer tillbakalutad roll i historien. Det är inte många tillfällen som ger honom chans att visa någon större form av skådespeleri när istället det mesta av krutet lagts på de två vita huvudrollsinnehavarna. Lite synd är det att mer utrymme för komiska krockar involverande bushmannen inte gjorts, men Uys kanske tyckte det räckt med det han givit tidigare och ville göra en annan approach denna gång. Bra på det sättet, fast vi i smyg önskat oss lite mer N!Xau.
Gudarna måste vara tokiga II är alltså en mognare film på alla sätt jämfört med sin föregångare. Handlingen är fortfarande relativt tunn, men manuset är nu mycket bättre strukturerat. Lägg där till skickligare regi, klippning (där ska vi nog tacka Uys att han inte tog på sig denna börda igen) och djurscener som är absolut förträffliga. Jag ställer mig flera gånger frågan hur de lyckades få djuren att bete sig som de gör. Vissa scener är totalt underbara med en speciell i åtanke – man förstår när man ser den. Samspelet mellan djur och människa är perfekt, och härligt gulligt.
Både ettan och tvåan innehåller element av krig. Där första delvis handlade om terroristrebellen Sam Boga, har tvåan en sidohistoria om två soldatrivaler i ett pågående krig. När vi på alla områden förstår att Jamie Uys gör filmerna när besläktade till dokumentären, det vill säga, komiska historier mot en verklig bakgrund (djur, natur, social struktur) så får vi av krigselementen i de båda filmerna en smärre turbulent bild av Afrika. Fast å sin sida, det goda han ger överväger detta mycket.
Inte bara Jamies Uys har förbättrat sin teknik, denna gång har bättre skådespelare valts för rollerna. Som ung trodde jag alltid att Hans Strydom, som spelar Paul Marshall, påminde väldigt mycket om Tom Selleck. Om så nu är fallet eller inte så gör han i all ära ett väldigt underhållande agerande. Men mest tackar vi att dubbningen blivit så oerhört mycket bättre.
En annan av mogenheterna är musiken som tagits över av en annan nisse som sätter pricken över i:et på filmen med sin mysiga och trevliga rytm.
Tyvärr blev det här Jamies Uys sista film innan han i mitten på nittiotalet avled. Fler delar i denna serie kom sig dock att göras av den entusiastiska Hong Kong industrin som förälskat sig i bushmannen och tyvärr kom sig att utnyttja honom på fel sätt.
På nåt sätt känns Uys historier alltid så äkta, men på ett väldigt naivt och sött sätt. Det är väl därför så många kommit till att älska dessa filmer. Han ger oss en bild av Afrika, som vi gärna besöker om och om igen. Med bättre manus, regi och djurscener så är denna del nästan bättre. Att nöja sig med att se ettan är det absolut inte tal om. Tvåan är minst lika mycket en humorklassiker som jag lika starkt rekommenderar alla att se.