Något går galet när ett nytt kemiskt vapen provas på en ö i Stilla havet, och en kapten får ta smällen och kastas i fängelse. Tio år senare har han blivit en ”bad-guy” och har smidigt elaka planer under sin fängelsetid.
Två vanliga killar måste nu rädda världen från en grupp amerikanska legosoldater, ledda av frisläppte Kapten Brynner, som försöker stjäla det kemiska vapnet och sälja det på svarta marknaden. Om den kemiska krigsbomben utsätts för en temperatur över 50 grader Fahrenheit så exploderar den. Våra hjältar måste ta detta domedagsvapen till närmaste militärbas så fort som möjligt. Men det är inte det lättaste då skurkarna – som alla har elit militär bakgrund – är utrustade med det senaste inom teknologisk utrustning, och ett arsenal med avancerade vapen.
Vad var det här för något? Man kunde inte vara mer likgiltig för vad som hände i den här filmen. Det måste finnas något i en action film som fångar en, kan vara action, rolig dialog eller en bra handling. På något sätt har den här filmen misslyckats med allt detta – det här är minst sagt medelmåttigt. Den hade ingen dragningskraft på något sätt. Och jag blev faktiskt rätt förvånad över hur digert intresserad jag var när actionscenerna började strömma in. Resten av filmen kändes krystad.
Det här är första filmen för regissören Hugh Johnson, det är då rätt synd att den ska bli så usel. Handlingen är en sorts version av Speed (1996), men med en mer korkad handling. Två klantar måste frakta ett kemiskt vapen i en glassbil för att rädda världen. Förstår inte riktigt vad de vill att man ska tro om en film med sådan handling. En glassbil? Sedan försöker de för hårt att få glassbilssituationen rolig, vilket gör att den såklart faller. Ett plus kan jag dock ge till stunten, och vissa av actionscenerna som ändå är snyggt gjorda och koreograferade. Och visst har man även en viss förkärlek till högteknologiska hjälpmedel.
När man gör en actionfilm så är ändå en av huvudingredienserna att man ger ledrollerna en sådan personlighet att man tar deras parti. Men den korta och plågsamma perioden då man ska få lära känna ”hjältarna” finner vi inte något som får oss att bry sig om vad som händer med dem. De är mest klantiga och tjatiga. Cuba Gooding Jr’s roll är påfrestande, troligen menad att vara rolig och ge de där fiffiga kommentarerna som är en regel att förekomma i Hollywood filmer.
Skeet Ulrich, som de flesta troligen mest känner igen från första Scream-filmen (1996), spelar ”the good guy” Mason. Han är inte någon vidare talangfull skådespelare enligt min mening. Här spelar han dessutom riktigt tamt och ointressant. Dialogen mellan honom och Gooding Jr’s roll gör dem bara patetiska och jobbiga.
Kapten Brynner – som efter sin fängelsevistelse har blivit stygg – spelas över. Värst är Peter Firth, vilket faktiskt gav några fniss ibland, men inte till filmens fördel.
Enda tillfället då jag skrattade smått var precis innan sluttexterna, och när jag förstod att filmen äntligen var slut och jag kunde göra något bättre. Chill Factor kanske kan vara kul för ett gäng grabbar med ett par öl en halvtaskig vardagskväll, men jag skulle råda dem att se något annat. Det är en stort sett menlös film. Det här är en B-film på Hollywood nivå.
