Filmkultur

Cloverfield

I mer än ett halv års tid har en reklamkampanj pågått på Internet för en film som länge inte hade…

I mer än ett halv års tid har en reklamkampanj pågått på Internet för en film som länge inte hade en officiell titel. Hemsidor med ledtrådar skapades, teasertrailers släpptes med filmmaterial som tycktes filmat med en simpel dv-kamera där man inte fick veta mer än att J.J. Abrams (Mission: Impossible 3) var producent. Denna typ av PR kampanj slog igenom med buller och brak i och med den gigantiska succén The Blair Witch Project (1999) och har sedan dess sporadiskt använts som ett intressant interaktivt publikfriande sätt att bygga upp en förväntan. Nu när filmen äntligen har släppts så är det därför inte så oförklarligt att många inte vet vad man pratar om när man nämner Cloverfield – som tillslut blev filmens namn. Något kan jag emellertid konstatera redan nu – jag älskar Cloverfield!

Handlingen går bäst att beskriva som en korsning mellan The Blair Witch Project och Godzilla. Filmen består av en ”upphittad” filminspelning, så precis som tidigare nämnda skräckfilm ska hela filmen föreställa vara inspelad med en vanlig handhållen DV-kamera. Gör er därför beredd på en hel del skakigheter. Det skulle vara lätt att dra upp en lista på allt som filmen gör rätt. Äntligen får vi en monsterfilm som inte handlar om militärer eller forskare som vet exakt vad som ska göras för att rädda mänskligheten. Nej, det här är vanliga människor som helt enkelt råkar vara mitt i smeten och som dessutom har en förträffligt långlivad kamera med sig. Vad monstret är, vart det kommer ifrån osv. är frågor som filmen inte bryr sig om att förtälja, hur skulle karaktärerna veta det? Men det är inte heller något man bryr sig om och som lätt kunnat ha skadat filmen.
Lägg där till att ensemblen består av i princip okända skådespelare vilket gör det lättare att ta del av deras eskapader utan att bländas av någons stjärnglans. Agerandet håller hög standard och manuset är simplistiskt tiptop för den här typen av film.

Att huvudkaraktärerna bara försöker överleva medan all action sker i periferi blir så mycket mer spännande, speciellt när regissören Matt Reeves tack och lov känner till ”less is more” faktorn och bara retar oss med snabba glimtar av monstret genom hela filmen. Låt er inte luras av det ”billiga” utförandet med handhållen kamera, det är bara en gimmick, effekterna är nämligen många och dyra! Själv satt jag och gapade filmen igenom och kände mig återigen som den 9-åring som gick och såg Jurassic Park (1993) på bio och förundrades över filmens otroliga eskapistiska dragningskraft.
Cloverfields svåraste svaghet är att det är en typisk dukfilm som säkerligen missar sin förtjusning på tv-skärmen. Ett problem som många popcornfilmer lider av. Sedan måste det tyvärr sägas att även om grundidén till filmen var att göra en amerikansk Godzilla så är monstret i Cloverfield alldeles för odefinierbart för att alls ikoniseras. Skrämmande i denna kontext, må så vara, men efteråt är det inte monstret man minns, utan den intensiva galna filmupplevelse du nyss haft. Mina förväntningar var höga på denna monstruösa rulle som jag älskade varje minut av. Detta är anledningen till varför man går på bio. Se den!

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen