Filmkultur

Dance of the Dead

Mick Garris ”Masters of Horror”-antalogi har varit en riktig bergochdalbana mellan guldkorn och bottennapp. Nya skräckregissörer har imponerat medan äldre…

Mick Garris ”Masters of Horror”-antalogi har varit en riktig bergochdalbana mellan guldkorn och bottennapp. Nya skräckregissörer har imponerat medan äldre s.k. mästare bara har bevisat hur passé de är. En av dessa är Tobe Hooper som ännu en gång gör det tydligt vilken lyckoträff sin filmdebut Motorsågsmassakern (1974) måste ha varit. Stundtals har kompetens lysigt igenom i Poltergeist (1982) och Lifeforce (1986) men bortsett från det har det varit en karriär som pekat käpprakt ned. Trots det kändes Dance of the Dead som en lovande episod, men det kan inte bli annat än dåligt när den största inspirationskällan till filmen tycks vara Tony Scotts hemska Domino (2005).

I ett post-apokalyptiskt samhälle efter det tredje världskriget lever Peggy tillsammans med sin mor som är väldigt beskyddande. Både Peggys pappa och syster har förlorats i kriget och nu försöker de hanka sig fram med ett café.
När den unga tjejen för första gången får uppleva verkligheten själv och inte genom sin mor, blir hon både exalterad och skrämd. Underhållning är nämligen inte vad det en gång var.

Richard Matheson är en av science fiction litteraturens mer kända namn genom framförallt sina två romaner ”I am Legend” och ”The Incredible Shrinking Man”. Båda har filmatiserats med lyckade och kritikerrosade resultat. Nu är det ingen annan än hans egen son Richard Christian Matheson som omarbetat en av sin fars noveller för film. Bland det kaos som är Dance of the Dead kan man också ana vad som vill sägas med filmen. Scener där vi får se trasserade kroppar brännas i containrar som vilket skräp som helst; Hur en depraverad publik tjoar åt morbida dansföreställningar och hycklande goda människor som egentligen är dem värsta av alla. Men budskapet sjabblas bort rejält när Hooper släpper lös ett bildspråk fullt av spasmiska kamerarörelser utan att ha någon vettig anledning till det. I Domino kunde man ändå härleda bildspråket till att berättaren gick på droger. Nu blir det istället ett taskigt klippt och oengagerande film som man varken blir intresserad eller överraskad av. Det överdrivna kameraarbetet accentuerar endast bristen på struktur.
Men man kan inte beskylla Hooper helt för misslyckandet. Rollbesättare har lika mycket stor skuld. Skådespelarna är nämligen inte bra. Inte bra alls. En av anledningarna till att episoden lät lovande var att skräckikonen Robert Englund har en roll som klubbägare med fetisch för döda kvinnor. Den talang han en gång visade upp i tv-serien ”V” och Terror på Elm Street (1984) känns bara allt längre bort. Ändå är han ändå en av de bästa i filmen. För Jessica Lowndes lyckas inte att få en känna det minsta för henne, eller identifierar sig med hennes beteende. Samma med Jonathan Tucker, som ironiskt nog spelade i nyversionen Texas Chainsaw Massacre (2003).

En del makeupeffekter ser riktigt bra ut, men man ska inte ens tala om vissa digitala effekter som inte hör hemma i en film som ska föreställa ha en budget. Vad som är irriterande med Dance of the Dead är inte att den är så dålig, utan att den är en besvikelse. Möjligheterna fanns där, det kunde ha blivit lyckat, istället satt man där med klockan i syne och undrade när Hooper skulle sluta med sina skakningar och bjuda på lite äkta stämning i motsats till frustration. Bortom den taskiga klippningen och den otaktiska känslan för skräck ser man vad som skulle kunna ha varit en intressant post-apokalyptisk historia om en sjukt förvriden framtid. Men försöken att skildra ett samhälle i förfall tappas bort i allt stök och trots vissa lovande scener som kunde ha blivit kusliga blir Dance of the Dead bara en röra som man inte skulle orka se om igen.

Betyg 2

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen