En man, förmodligen skadad, stapplar fram genom ett ökenlandskap. Efter ett par steg faller han ihop på marken. Då får vi se att mannens kropp och ansikte är deformerat. När läkaren Matt Hastings kommer tillbaka till småstaden Death Rock och ser liket dyker misstankarna upp. Vad har egentligen professor Gerald Deemer för sig i det avlägsna huset med sina biologiska experiment? Detta visar sig klart när en muterad spindel smiter iväg efter en olycka och snart börjar terrorisera landsbygden. Det stora problemet är att spindeln växer och snart är stort som ett våningshus!
Så går handlingen i den tidstypiska b-filmsklassikern Tarantula. För regissören Jack Arnold, som även kom med storyn, var filmen ingen match; med de gamla godingarna It Came from Outer Space (1953) och Creature of the Black Lagoon (1954) redan på resumén. Med Tarantula skapade han en av de främsta muterat-kryp-till-attack filmerna, i jämbördig klass med Them! (1954). Kultstämpeln som emellertid finns på godingen är mestadels för att filmen kan ståta med att ha en okrediterad ung Clint Eastwood i en av sina första roller som flygkapten. Men det är värt att påpeka att framträdandet, som kommer i slutet av filmen, räcker knappt en minut och att vi aldrig får se hela hans ansikte.
Decenniet efter det första atomkriget, i en tid av stor xenofobisk rädsla för det i USA abstrakta begreppet kommunist, var det kanske inte så konstigt att det var så populärt med filmer om muterade monster och argsinta ufon. Man lär sig emellertid att ta dessa filmer med en nypa salt. Vad som är intressant med Tarantula är den bakgrundhistoria som motiverar muterandet. På så sätt är öppningsscenen med en deformerad ensam man ute i öknen väldigt effektiv och ger mer kalla kårar än vad en gigantisk spindel ger åskådaren idag. Just denna deformering är nästan ett viktigare berättelsespår än själva spindeln, som först mot andra halvan av filmen blir mer frekvent.
Talar vi dialog så hittar vi många corny repliker, i ett självfallet tunt manus. Vår hjälte spelas av John Agar som är blek i huvudrollen. Han har inte tillräckligt med karisma för att hålla uppe denna sf-film. Agar var annars med i över ett dussintal andra b-films titlar under sin karriär. Dr. Matt Hastings kärleksintresse (vad skulle en sf-film vara utan en skrikande motpart?), Stephanie Clayton, spelad av Mara Corday, har det maskulina smeknamnet ”Steve”. Flera gliringar görs även till faktumet att hon är en ”kvinnlig” doktorand. Detta var ju inget någon trodde.
Som den godhjärtade men ändå livsfarlige professor Gerald Deemer ser vi lite överraskande Leo G. Carroll, en aktör som Hitchcock använde flitigt men som vi spionälskare känner igen ifrån den sköna tv-serien The Man from U.N.C.L.E (1964-1968) med Robert Vaughn, där han spelade chefen för den hemliga organisationen. En duktig aktör som ger extra värde till denna b-film.
Effektmässigt så blev jag imponerad. Till den grad det går givetvis. För det är värt att påpeka att spindeleffekterna inte är så taffliga som man ofta tror de ska vara, och som de ofta också är, utan de blir aldrig sådär självklart löjeväckande. Den gigantiska tarantelspindeln, som är en riktig en vilket bidrar, har snyggts fogats in med miljön, så att illusionen fungerar väl. Fastän spindeln först dyker upp mer frekvent under sista halvan av filmen och främst i dess klimax, så vänta er inte för mycket.
Tarantula är en klassisk b-films science fiction där en 32 meter hög spindel skapar kaos i Arizona. Ett intressant sidospår om genmanipulering, bra effekter, godkänd skådespel och en Clint Eastwood i en halvminutsroll gör filmen till en fullt godkänd popcornfilm om man vill ha en sån där mysig b-filmsafton i hemmet. Varför inte göra en double feature med myrfilmen Them! så får du två guldkorn i genren?
