Sherlock: Case of Evil (TV)

|

Sherlock: Case of Evil PosterSherlock Holmes är inte tråkig. Ska inte vara tråkig. Så varför är tv-filmen Sherlock (som på dvd fick undertiteln Case of Evil) från 2002 så tråkig? Kanske lider den helt enkelt av att vara ett barn av sin tid. Lekfullheten från 90-talet var över. Blågråa allvaret från det tidiga nya millenniet var här. Filmen tar sig själv så seriöst att den till och med skalat av den fantastiska excentriker som Holmes är och gjort honom tämligen menlös.

I Sherlock: Case of Evil har de försökt sig på någon form av reboot av Holmes-mytologin, innan det ens var på tapeten med gravallvarliga nystarter. James D’Arcy spelar Sherlock Holmes strax innan han blir den vi känner till idag. Han är kaxig, övermodig, ärelysten och av någon anledning en kvinnokarl som använder sina deduktioner för att få ligga och bli omskriven i tidningarna. Filmen börjar med att han skjuter den ökända superskurken Moriarty (Vincent Donofrio!) till döds, eller, ja, det tror han i alla fall och får alla andra att tro. Snart börjar han inse att han kanske måste trappa ned lite på sitt ego.

Att stöpa om något vedertaget i nya mönster är absolut uppmuntrat, men då får man inte glömma kärnan i det man adapterar. Att Holmes inte längre är någon vidare excentriker är oförlåtlig, nu är han mest ego. Den mest udda förändringen är att han skulle vara någon form av slampa med tanke på att Holmes i böckerna är på gränsen till misogyn, och har i princip alltid porträtterats så.

Dr. Watson å sin sida är inte den smått borttappade sidekick vi oftast är vana vid, utan en fullt kompetent obducent för Scotland Yard som har en förkärlek till att uppfinna saker. Tummen upp för det! Trist är istället hur de behandlat Mycroft Holmes, Sherlocks smartare brorsa spelad av fantastiska Richard E. Grant, som förvandlats till någon form av trasig peppande karaktär utan den bitska syskonrelationen sinsemellan.

Skådismässigt håller det strax över tv-nivå. D’Arcy är lättglömd och Donofrio kanske älskar sin brittiska dialekt lite för mycket men generellt så sköter sig alla väl utan några direkta triumfkort. Favoriten är Roger Morlidge som Dr. Watson.

Framförallt är filmen förolämpande generisk. Äventyret och spänningen drunknar i ett svårmod och efter halva filmen fann jag mig tappa intresset. Charmen är kort och gott inte där, vilken är trist då filmen annars är välgjord. Det måste sägas. Det är inte en dålig film. Det är bara inte en Sherlock Holmes-film. Och det lyckas till och med Dudley Moore och Peter Cooks pinsamma House of Baskervilles vara. Nu är den mest intressant för den inbitne Holmesianen.

 

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *