Filmkultur

Death Wish 3

Efter tio år återvänder enmansarmén och minst sagt otursförföljde Paul Kersey till staden där allt började, New York City. Efter…

Efter tio år återvänder enmansarmén och minst sagt otursförföljde Paul Kersey till staden där allt började, New York City. Efter den intelligenta och välgjorda Death Wish: Våldets fiende No.1 och den våldspornografiska Death Wish 2 visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig av följetongens tredje del. Till min förtjusning fann jag den både korkad och actionfylld. All rim och reson har kastats ut genom fönstret och det går inte annat än att skratta åt hur absurda och fullkomligt osannolika situationer Kersey råkar hamna i. Efter att ha förlorat fru och sedan även dotter i de två föregångarna så är det nu en gammal kompis som misshandlas till döds av ett gäng. Otur för Kersey råkar han trampa in precis före polisen kommer som slänger honom i finkan. Efter att ha släppts med ett ultimatum från polischefen att återuppta sina gamla sysslor i den mest gängdrabbade stadsdelen bosätter han sig i sin väns lägenhet. Tyvärr har han redan hunnit få gängledaren som fiende och som börjar slå ned på de inneboende i hans höghus. Invånarna är emellertid bara glada att ha Kersey där som slår tillbaka på sitt eget lilla vis.

I en scen låter Kersey köpa en ny bil som han ställer utanför huset som lockbete. När två gängmedlemmar börjar hacka på den går han ut och frågar vad de håller på med. De undrar vad det har med honom att göra. ”It’s my car” säger han och skjuter dem sedan på fläcken. Här är det ren och skär blodlusten underhållning. Antalet pang-pang kommer nästan i klass med John Woos gamla filmer. Gamle Charles Bronson slängs återigen in i en situation där han tvingas hämnas, fast denna gång är han med på noterna redan från början. Inte bara får vi se en specialdesignad automatpistol, utan en respektingivande kulspruta och t.o.m. en bazooka! Och visst förstår man att han vill hämnas när filmen tar i så att det knakar för att motivera detta.

Både för Bronson och regissören Michael Winner är det tredje gången gillt. Inte kan man dock säga att Winner blivit bättre med åren, snarare tvärtom. Bronson ska även ha klagat på att Winner filmat mer råa scener utan hans vetskap som kommit med i filmen. Kanske därför som det var veteranen J. Lee Thompson som tog över regin för den fjärde installationen. Annars är stämningen på skön 80-tals topp med Jimmy Pages funkiga musik och alla de uppklädda gängmedlemmarna. Vad som mest förvånar är att se Martin Balsam i birollen som Kerseys nya bekantskap i byggnaden.

Visst är Death Wish 3 riktig korkad, men också förträffligt underhållande av samma anledning. Har ni någon gång spelat arkadspelet där ni ska skjuta skurkar som plötsligt dyker så förstår ni känslan av att se de sista tjugo minuterna av filmen då hela stadsdelen blir en krigszon av gängmedlemmar och Kersey, med viss hjälp, går runt och pepprar ner ett ofantligt stort antal bad-guys. Att Bronson sedan inte visar sina starkaste skådespelartalanger, bland ett allmänt träigt agerande, eller att handlingen är så roligt dum (när två bilar krockar så exploderar båda) och tunn visar bara tydligare vad detta är för en sorts film. Räkna med pistoler som har ett oändligt antal kulor eller dålig klippning för att dölja magiska skottdueller. Den är så actionpackad att det är svårt att inte tröttna. Den råa vålds och våldtäcktsorgien som tvåan bjöd på har även tonats ned så att Death Wish 3 faktiskt är bättre än sin föregångare.
Behöver man se de två första filmerna i serien för att förstå den tredje delen? Absolut inte då det varken är en direkt uppföljare eller har någon karaktärsutveckling. Men om ni vill se en riktig bad ass Charles Bronson så kan det nog vara kul att börja från början.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen