Vid 73 års ålder släppte Charles Bronson sin sista biofilm som var den fjärde och sista uppföljaren i den beryktade ”Death Wish”-serien. Nu boendes i New York igen har Paul Kersey (Bronson) hakat upp med modedesignern Oliva och hennes dotter Chelsea. Problem kommer emellertid in i bilden när dotterns pappa Tommy O’Shea, en hårdkokt gangsterboss, inte gillar idén att hans ex-fru ska vittna emot honom. Efter diverse hotelser så går O’Shea ett steg för långt och tvingar Kersey att ännu en gång plocka fram revolvern.
Denna femte del är helt klart den som känns minst som en ”Death Wish”-film och kunde i sanningens lag lika gärna ha varit vilken b-action som helst. Rent dramaturgiskt så håller den sig på en kompetent nivå men så många aspekter av vad som kännetecknade filmerna saknas att det som fan inte går att inte bli besviken. Fast om man lyckas göra en del fem i serie är det kanske inte så konstigt att man inte lyckas hålla samma kvalitet.
Death Wish 5 markerar tjugo års jubileet sedan den första filmen släpptes i mitten på 70-talet och skapade kontrovers för sin pro-våldsamma framställning. Ändå är det just denna sista del som är den mest sadistiska där allt från flytande syra till elektriska sågar kommer till spels. Sedan tar det nästan halva filmen innan bägaren svämmar över för Kersey. Fast så var Bronson så gammal för att spela i en action film att det nästan är roligt. Actionsekvenserna har därför kortats med mycket vilket är en stor brist när man vid det här laget bara vill se honom ta fram skjutvapnen och börja peppra så fort som möjligt. Nu har hela hans karaktär tonats ned och dessutom fått mycket mindre speltid än tidigare. Vi vill ha mer Paul Kersey!
Ett stort misstag var att låta Kersey frångå pistolskjutandet och hänge sig åt mer fantasifulla sätt att avliva skurkarna, med allt från cyanid till en radiostyrd fotboll. Ni läste rätt. En av de genomgående trådarna i serien har från första början varit att Kersey är en mästerskytt. Möjligtvis kan även detta ha att göra med Bronsons höga ålder, då vi i Death Wish 5 dessutom får se honom beskjutas mer än någonsin när han duckar efter kulorna.
För sin ålder gör Bronson annars bra ifrån sig och även om vissa av skurkarna är mer komiska än tillåtet så fungerar även de. Mestadels eftersom de framställs så sadistiska. Annars försöker jag mest förtränga dottern spelad av Erica Lancaster, som har minst repliker i filmen och som aldrig rör en min, även när hennes mor dör, vilket gör henne självklart till ett mål för pikningar.
Att filmen blev så medioker är inte så konstigt om man tänker på vad manusförfattaren och regissören Allan A. Goldstein annars spottat ur sig. Han kan skryta med att ha gjort den pinsamt hemska 2001 – A Space Travesty (2000). Klarligen har han inte samma kaliber som Michael Winner och J. Lee Thompson som regisserade de fyra tidigare.
Från att ha varit en man som tvingats att slå tillbaka på den stigande brottsligheten, men endast när någon attackerat honom först, har Kersey blivit en man som på sin ålders höst spränger folk med fotbollar. Death Wish 5 är helt klart den vekaste av uppföljarna och som, förutom den allra sista bilden i filmen som också levererar den skönaste repliken i filmen som helt kanoniserar Kersey, saknar charmen och känslan som fanns i de andra filmerna kring Kerseys persona. Genom att ta bort det som var roligast med serien har vi fått en dussinvara som markerade ett tydligt slut på ”Death Wish”-sagan. Charles Bronson gick bort 2003 vid 81 års ålder och ändade en actionkarriär som kanske var längre än någon annans.
