Författaren Ed McBains (1926-2005) romansvit om det tuffa livet som polis på 87:e distriktet är historiens mest sålda i snutgenren och han skrev inte mindre än 52 böcker om Steve Carella & Co fram till sin död. Snuten på 87:e var inte den första filmatiseringen av sviten men det var en av de allra mest framgångsrika och den enda där McBain själv stod för manuset. Då emellertid under sitt riktiga namn Evan Hunter (egentligen född som Salvatore Albert Lombino). Om det namnet ringer några klockor så var det nämligen under sitt eget namn som Hunter skrev manuset till Alfred Hitchcocks Fåglarna (1963). I Snuten i 87:e har komedi och thriller fått dela rum i en udda men underhållande blandning när filmmakarna tycks ha försökt göra en snutfilmernas M.A.S.H (1970).
En brutal våldtäktsman skrämmer alla kvinnor från att gå ut, ett par ungdomar roar sig med att sätta eld på uteliggare – och mitt i röran ringer en utpressare och hotar att mörda flera högt uppsatta män. Polisen tar dock inte hotet på allvar. Nästa morgon skjuts stadens polischef ihjäl med ett perfekt skott i pannan, och när utpressaren hör av sig igen kräver han en tiodubbel summa. Annars kommer han fortsätta att pricka av sin dödslista, som går allt högre upp bland samhällstopparna. Vem blir nästa offer?
Spänning är det inte något tal om i denna gemytliga Bostonskildring där Dave Grusins funkiga soundtrack för tankarna till Dirty Harry (1971), Shaft (1971) och 70-talets förkärlek för groovy musik till polisfilmer. För hårdkokt snutrulle är det dock långt ifrån. Istället är det en, för dagens publik, tämligen snäll thriller där det skämtas på polisstationen och Burt Reynolds klär ut sig till nunna under spaning. Det är också stämningen och inte själva skämtandet, vars vitsar inte är mycket att lägga på minnet, som är behållningen i underhållningsvärdet. Hela M.A.S.H. sensibiliteten att presentera sig själv som en skiva av polisverksamhetens vardag med konstanta klipp till dialoger poliser emellan som inte bidrar det minsta till dramaturgin och en handling utan något huvudfokus gör onekligen filmen spretig. Flera subhistorier kastas fram under filmens gång utan att göra något större intryck förrän ett par av dem knyts ihop i slutet. En manöver som närapå faller i rent krystande men som ändå håller upp filmen väl till trots. Dock blev det inte någon uppföljare även man ville insinuera detta.
Idag har hela livet på polisstationen konceptet urvattnats i inkarnation efter inkarnation, mycket genom tv-serier som ”Spanarna på Hill Street”, så Snuten i 87:e har ju inte samma inverkan som den hade när den kom. Då var dessutom en ung Burt Reynolds het på gröten, här spelar han snuten Steve Carella men är ingalunda huvudkaraktären. Han delar skrivbord med Tom Skerritt, Jack Weston, James McEachin, Raquel Welch och som det dumt annonseras i förtexterna – Yul Brynner. En överraskande spoiler för dem som vet vem skådespelaren är. Förutom Brynner gör heller ingen någon prestation som direkt lyser i resumén.
Vissa gillar det, vissa gillar det inte när man i filmer underlåter att förklara allt för mycket. I fallet Snuten i 87:e blir resultatet som nämnt lite spretigt men jag kan ändå inte låta bli att bifalla för att alla bakgrundsförklaringar fått hålla sig borta. På så sätt får man också mer känslan av en inblick i 87:e polisdistriktets vardag. Absolut inte helt lyckat i alla hörn och kanter, då man inte får tillräckligt med spänning eller karaktärsfokus för att filmen ska flyta på utan anmärkningar, men underhållande nog. Aktörerna tycks ha roligt vilket smittar av sig och tillsammans med den funkiga musiken får filmen sin egen plats bland 70-talets snutrullar. Sedan har jag svårt att inte älska filmens originaltitel – Fuzz!
