Filmkultur

Diabolik ger ingen nåd

På 60-talet var spionhysterin enorm, kalla kriget var i full gång, och publiken ville ha starka och näst intill oövervinneliga…

På 60-talet var spionhysterin enorm, kalla kriget var i full gång, och publiken ville ha starka och näst intill oövervinneliga karaktärer – superhjältar. Batman blev oerhört populär på tv-rutorna i USA, och i andra delar av världen. Denna seriehjältevåg spred sig, och filmbolaget Paramount köpte upp rättigheterna till den italienska serietidningen om mästertjuven Diabolik.

Den ökända supertjuven Diabolik skapar kaos i ett generellt Europeisk land för sin egen ekonomiska vinning och underhållnings skull. Han delar ett underjordiskt gömme tillsammans med sin kurviga flickvän Eva Kant, som endast existerar i form av ett sexobjekt.

Första gången jag såg filmen var det i mina ögon en underhållande tidstypisk 60-tals rulle, med psykedeliska vibbar, om en supertjuv. Jag kände dock att det krävdes en andra omgång för att få klarhet i filmen. Det var då alla frågor hopade sig och bristerna blev tydligare.
Regin koncentrerar sig mycket på närbilder, samt in- och utzoomingar. Färgställningen är fantastisk – stilen är märkbart influerad av sin tidsepok. Diabolik ses faktiskt som en film tillhörande pop konst estetik. Regissören Mario Bava, som egentligen var en skräckfilmsregissör, ville vara så trogen serietidningen som möjligt. Med sitt användande av trickfilmning kombinerat med färgsättningen så blir det faktiskt en tydlig serietidningskänsla över filmen. Men ger även stunder då man undrar vad han egentligen håller på med! Så det är en fin balans mellan de två.

Vid en närmare titt är handlingen som man bjuds på knappt en renrakad långfilm. Snarare är det ett potpurri av flera historier som pusslats ihop. Genom detta tillvägagångssätt uteblir en del av den spänning och det intresse som skulle ha kunnat byggas upp av en enhetlig röd tråd genom filmen. Nu stannar det istället upp i sista delen av filmen. Det är då man borde ha anlitat en mer uppfinningsrik manusförfattare som gör mer än att endast ta lite från olika historier.

Trovärdighet är det absolut inte tal om i ”Diabolik ger ingen nåd”. Exempelvis Diaboliks underjordiska lya, som både är väldigt fantasifull och storslagen. Tyvärr så är det inte många bilder som man får se av konstruktionen. Fast å andra sidan är den ju totalt orealistisk. Hur själva konstruktionen kommit till är bara en av de få saker som förväntas tas för givet. När man ser på en karaktär som t.ex. Batman, så får man ändå en tillräcklig förklaring till hans underjordiska gömma genom att hans alter-ego, Bruce Wayne, är en stenrik miljonär, och den är placerad under Waynes eget hus.

Musiken i ”Diabolik ger ingen nåd” är exceptionellt bra. Men så är det även Ennio Morricone som har gjort den. Musikspåren är inte heltäckande utan Ennio Morricone komponerade ett antal återkommande teman. I vissa stunder får jag t.o.m. intrycket att musiken kanske är för bra för filmen. När vi får se ett montage av ett flertal tidningsrubriker spelas en närmast psykedelisk musik med mekanisk klang.

Karaktären Diabolik är en häftig blandning av James Bond och 60-talets Batman. Han har ett ondskefullt skratt som är svårslaget. Maria Bava försöker framhäva Diabolik så coolt och mänskligt som möjligt, och skådespelaren John Philip Law lyckas dessutom utstråla en sådan ”coolhet” som får en att fastna direkt för karaktären. Ironiskt nog är det den rollen som jag finner är hans bästa – den där han minst behöver anstränga sig i sitt agerande. Speciellt då han i majoriteten av sin filmtid har en tight dräkt på sig.
Med denna tillgång borde det ha kommit mer utav filmen. Genom den tama handlingen och ibland de direkt urusla dialogerna får vi inte tillräckligt av Diabolik och filmen blir ibland ganska fånig. Mario Bava inte lyckas balansera strålkastarna mellan rollerna, med resultatet att alla förvisas till birollsstatus när det borde ha varit en självklarhet att Diabolik varit huvudattraktionen. Mycket läggs istället på Michel Piccolis inspektör Ginko samt boven Ralph Valmont, spelad av Adolfo Celi – av alla Bond-älskare ihågkommen som Emilio Largo i ”Åskbollen” (1965).

Om Mario Brava koncentrerat sig mer på karaktären Diabolik skulle filmen ha fungerat bättre.
Vi behöver inte ges svar på allt, men ett bättre manus tycker jag filmen förtjänar. Men offret för min kritik är egentligen den tama budgeten. Filmbolaget Paramount pungade inte ut med en större summa, så producenten Dino DiLaurentiis försökte göra en så stor film som möjligt av det de fick genom att anlita skådespelare som nyss nämnda Adolfo Celi, Michel Piccoli samt den engelska komikern Terry-Thomas. Terry ger filmen en fräsch fläkt de stunder han framträder. Så med det Mario Bava hade tillgång till lyckades han rätt väl med sin film. Bakgrundsbilderna till förtexterna är ett konstverk!
Nämnvärt är att Terry-Thomas är den enda skådespelaren i filmen som inte är dubbad. Dessutom är klassen på dubbningen inte den bästa.

Det jag fick se lägger jag dock på minnet och ”Diabolik ger ingen nåd” har hamnat på en piedestal tillsammans med de andra serietidningshjältarna. Förhoppningsvis får vi se mer filmer om supertjuvar i framtiden. Men i tider då allt fler serietidningar blir filmatiserade så frågar man sig om en nyversion av Diabolik skulle vara något att längta efter. Själv tror jag inte att det alls skulle bli samma känsla idag.

ETT INTRESSANT TILLÄGG: Beastie Boys gjorde en skämt video helt inspirerad av Diabolik till sin låt Body Movin’, där de även använder många klipp från filmen.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen