En typisk engelsk dag 1977 befann sig John Carpenter och Debra Hill vid Stonehenge när John fick syn på en dimbank över fältet och fick ingivelsen att fråga sin kamrat; ”Tänk om det fanns nånting därinne.” På så sätt föddes idén till Dimman, som så många andra av John Carpenters filmer har överlevt som en kultklassiker. Den var också Carpenters första film efter megasuccén Halloween (1978) som länge var den mest inkomstbringande independentfilmen någonsin. Inte en lätt match att klå och så dåligt blev det faktiskt inte. Även fastän, när filmen var klar, de insåg att den rent ut sagt var skräp. Så de fick gå tillbaka och filma nya scener som var mer skrämmande och mer stämningsfulla. Vilket resulterade i att egentligen alla scener där man ser skräckeffekter och makeup filmades efteråt.
Sedan skiljer sig Dimman rent tematiskt starkt från sin föregångare, där Halloween försökte visa ondskan personifierad medan denna istället visar något så övernaturligt som en gammal hederlig spökhistoria. Genom att kombinera sin idé om en levande dimma med en verklig historia kring ett förlist skepp skrev Carpenter och Hill manuset till Dimman.
På 100 årsdagen av grunden av den lilla hamnstaden Antonio Bay vänds hela staden upp och ned när oförklarliga saker börja hända, fiskare försvinner ute till havs och en mystisk dimma börjar krypa från havet emot staden. Kan det ha att göra med vad som hände för ett sekel sedan när en församling lurade ett skepp att förlisas i klipporna så att de kunde ta deras guld?
Det här var på tiden då John Carpenter kunde göra filmer. Med ett stilrent bildspråk och enkla medel skapar han en rysande stämning, mycket tack vare musiken komponerad av Carpenter själv. Spökhistorier är svåra att göra skrämmande då det handlar om något man har svårt att gripa om. Och visst är den inte lika hållbar rent skräckmässigt, men att underhålla kan den. Hal Holbrook som suputen till präst, Father Malone, gör en kuslig läsning av vad som skedde vid platsen för hundra år sedan. Men det är en allmänt gedigen ensemble som skrapats ihop. Från John Housemans sagoberättande farbror, Jamie Lee Curtis när hon fortfarande var skräckdrottning och även hennes mamma Janet Leigh. Det är emellertid Adrienne Barbeau och Tom Atkins som har huvudrollerna, även om de aldrig träffas i filmen. Adrienne spelar radiopraterskan Stevie Wayne som är en av starkaste kvinnliga protagonisterna jag sett.
Alla skådespelarna är trovärdiga i sina roller. Adrienne har en skön radioröst, Atkins skulle jag definitivt ta som en fiskarchef, och Lee Curtis liftare funkar även det. Adriennes son i filmen är en skön kontrast till dagens barnkaraktärer som alltid ska lägga näsan i blöt och komma med udda brådmogna repliker som om de visste mer än andra.
Dimman kan man självfallet önska lite mer av men det funkar faktiskt ändå förvånansvärt bra. Det är panoramascenerna som kan tyckas lite undermåliga men Carpenter gör ett bra jobb med att göra dimman till en karaktär så att eskapaden fungerar. De förlista spökena till sjömän kan måhända vara svårsmälta på skräckfronten men är å andra sidan tuffa karaktärer och knackningen med kroken på dörrarna ger en härlig effekt. Samtidigt har makeup geniet Rob Bottin bidragit en smula för att ge oss lite mer gore. Bottin skulle visa framfötterna i John Carpenters The Thing (1982) och senare vinna en Oscar för Total Recall (1990).
För att filmen inte allt för tydligt skulle se ut som den lågbudget independentproduktion som den var så valde Carpenter att filma den i widescreen. Att den inte hade en så stor budget märks kanske mest på hur många aktörer som syns i filmen, men annars är den ruskigt välgjord av det de hade. Rent skrämselmässigt så kommer den inte upp i de högre klasserna, inte heller när det kommer till att passa bland skräckklassikerna, som t.ex. Halloween och Terror på Elm Street (1984). Ändå är det en film som jag rekommenderar högt som det skickliga hantverk den är. Även om man kan ha svårt att svälja en hämndhistoria med spöken som hugger ner folk med klor.
Look for the Fog!
