I denna millennieversion av den klassiska gotiska historien finner vi Abraham Van Helsing (Christopher Plummer), som i sitt förflutna kämpat mot Dracula. Han arbetar nu som en engelsk antikhandlare tillsammans med sin skyddsling Simon (Johnny Lee Miller). En natt bryter ett gäng högteknologiska tjuvar sig in i Van Helsings välbevakade privata antiksamling, men finner endast en gammal kista. I tron att kistan innehåller något verkligt värdefullt, tar de med sig den. När de väl öppnar den inser de att anledningen till att den var så välbevakad var att den innehöll Dracula själv.
Efter att ha flytt så försvinner Dracula i mörkret på jakt efter sin utvalda brud Mary (Justine Waddell). Van Helsing och hans unga partner Simon Shepard försöker hinna finna den olyckliga flickan innan Dracula gör det.
Vampyrfilmer är alltid inne. Och då och då spottas det ut en ny Draculafilm på vita duken. Här är det en ung ny regissör som försöker sig på att uppdatera genren till vår tid. Tyvärr måste jag säga att jag satt och skakade på huvudet genom hela filmen, och undrande hur man kunde göra en film med ett sådant manus. Det var nog meningen att det här skulle bli en fräsch och cool tolkning av Dracula som skulle fånga ungdomars intresse, men filmen misslyckas totalt med att infria det. Jag förväntade mig inte mycket av filmen utan tänkte att det kanske kunde bli lite bra action. Men vid de tillfällen då det blir lite action så känns scenerna mest larviga.
Bildspråket är stundtals stilfullt, men det är för ovant för att det ska bli riktigt bra. Soundtracket består av hårdrockslåtar, som vissa troligen tycker är häftigt, men för mig som inte har så mycket till övers för den stilen försämrar det bara allt.
När jag vill se Dracula på vita duken så vill jag ha en bra handling, Francis Ford Coppolas tolkning av Bram Stoker’s roman Dracula, kändes fräsch, snygg och välspelad. Den här är mest klyschig och larvig. Filmen forsar fram utan att direkt stanna för att ge den mer än ett yttre skal. Den blir bara platt, och seg på ett sådant sätt som filmer blir när de inte berättar tillräckligt för att man ska fastna. I slutet försöker filmen vara för smart för sitt eget bästa, och det blir endast skrattretande.
Något som jag finner viktigt i en film, men som den här saknar, är karaktärsuppbyggnad. Karaktären presenteras och sedan tar det slut där. Men så är skådespelarprestationerna inte heller något att skryta över. Det är tämligen okända ansikten i rollerna, förutom Jennifer Esposito, tidigare stjärna i sit-com serien Spin City, och den erfarne och duktige skådespelaren Christopher Plummer som spelar vampyrjägaren Van Helsing. Jag undrar verkligen vad han tänkte när han valde att göra den här smörjan.
Det här är ännu en film som marknadsförs med Wes Cravens namn. Han har Scream filmerna och Terror på Elm Street på sin egen meritlista som regissör. Med Dracula 2001 har han endast varit med ytligt och producerat – troligen för att ge den en skjuts på topplistorna. Regin står Patrick Lussier för, som klippt många av Cravens filmer.
Om man söker en Dracula film av kvalité så se hellre Coppolas version eller den tyska stumfilmsklassikern Nosferatu. Eller om det nu gäller en häftig vampyrfilm med bra actionscener, så skulle jag nästan rekommendera Blade filmerna.
Filmen heter egentligen Dracula 2000, men eftersom den förståeligt nog aldrig släpptes på bio i Sverige, utan kommer först nu på video och DVD så döptes den om till Dracula 2001 för att lägga den närmare i tiden.
