Matt (Luke Wilson) upptäcker ett tag in i förhållandet att hans nya flickvän Jenny (Uma Thurman) lever ett dubbelliv som den något motvilliga superhjältinnan G-girl. Men först när Matt gör slut får han uppleva hennes superkrafter på nära håll då hon använder dem på de mest kreativa sätt för att hämnas på honom.
Mitt super ex är den typ av rulle som har en hysterisk och lovande trailer, men är seg och humorlös som långfilm. Precis som Date Movie har filmen en premiss som känns svår att misslyckas med.
Att göra film ur ett stereotypiskt manligt perspektiv kan vara underhållande om det görs på ett roligt sätt men den handling Mitt super ex bjuder på bara blir ett hån mot den vuxna publiken när den ger oss vändpunkter och förlopp som så är så tama och förutsägbara att de passat bättre i en barnfilm. Utan att ha någon egentligen vettig tanke bakom filmen har manusförfattaren istället byggt den på vad för roliga infall han kommit med filmens scenario. Fast trots en fullsatt komikensemble blir det aldrig några flabb och skratten håller sig oftast på avstånd. Som vanligt är det birollerna som fått de fyndigare replikerna, men även de ger inte mer än ett leende.
Roligast är idén att man får ta del av en mer personlig sida av en superhjältes liv. Men så ringer Superhjältarna några klockor och filmen känns inte lika originell längre. Mer än en rolig idé blir heller aldrig Mitt super ex.
Luke Wilson har inte riktigt fått spurt på sin karriär än trots att han startade tillsammans med brorsan Owen i deras väns Wes Anderssons filmer. Vilket jag tycker är synd eftersom det märks att han har samma lustigkurrådra som brodern. Tyvärr är han inte lika bra på att välja sina roller. Sköna Uma Thurman har å sin sida låtits spela över fritt i rollen som sårad superhjältinna medan Rainn Wilson från amerikanska ”The Office” blir lite väl mycket av en sexistisk pajas för att riktigt locka fram skratten man vill ha.
Regissören Ivan Reitman, vars namn idag har förlorat all sin gamla pondus, är mannen bakom Ghostbusters-filmerna och producenten av Death Weekend (1976), den svenska censurens favoritfiende nummer ett. Som många veteraner som hade sin glansperiod under 1980-talet har Reitmans förmåga att göra bra film dalat sedan början av 90-talet. Senaste försöket var effektfyllda men innehållslösa Evolution (2001) och Mitt super ex är bara en fortsättning på detta allt mer tilltagande fokus på platta filmer som mer baseras på en rolig idé och effekter än kommer med något nytt och fungerande.
Vad som ger filmen den slutliga nådestöten är att efter att ha sett filmen så finns det inga scener som står ut i minnet eller kommer vilja återupplevas. En komedi utan reprisvärde blir bara en bagatell man efteråt ångrar att man betalat för att se. Om man skalar bort all den hårda kritiken så är Mitt super ex en småcharmig gullig liten historia om en superhjältes privatliv men när till och med Eddie Izzard känns otroligt vanlig för att vara Eddie Izzard så kan man inget annat än skaka på huvudet åt de lama försöken att underhålla oss och istället njuta av specialeffekterna där pengarna har lagts och tyvärr är filmens höjdpunkter.
