Dödsfällan

|

En kunglig poster säkrar inte en lyckad rulle. Inte heller en så slagkraftig slogan som ”The trap is set… for a wickedly funny who’ll-do-it”. Dödsfällan, en mordgåta baserad på en pjäs av Ira Levin och full av självironi och twister, blir aldrig så bra som det utlovas. Varken Sidney Lumet, Michael Caine eller Stålmannen själv, nyligen avlidne Christopher Reeve, kan ingjuta det extra som kunde ha fått den nu halvt B-aktiga teatrala hjärngympan att spraka som den förtjänar. Om vi emellertid slopar alla förväntningar så har vi ett lysande dialogpackat pussel, om än med brister, som är välvärd att lägga ögonen på.
Pjäsförfattaren Sidney Bruhl (Michael Caine) har precis premiärvisat den största floppen i sin karriär. Inte bara det, utan det är den senaste i en rad av misslyckade pjäser. Då hamnar plötsligt ett manus av den gamla eleven Clifford Anderson (Christopher Reeve) i hans knä – till en pjäs som är omöjlig att misslyckas. En fullfjädrad hit. Hur långt skulle Sidney kunna gå för att lägga händerna på detta manus? Hans naiva fru Myra Bruhl (Dyan Cannon) får plötsligt upp ögonen för sin man när en riktig fars börjar spelas i det gamla huset.

Att filmen är baserad på en pjäs görs väldigt tydligt när, förutom att nästan hela filmen självklart utspelar sig i ett och samma rum, dialogerna/monologerna verkligen pågår i evigheter. Detta blir extra tydligt i monologer när Lumet låter skådespelarna gå runt i cirklar och låta kameran svepa efter. Något som kanske inspirerats av den väderkvarn karaktärerna bor i och som går runt, runt. Han har även använt sig av många långa tagningar som ingjuter en teatral känsla, men ger också utrymme till imponerande utlägg. Sidney Lumet (12 edsvurna män, Network) är en av de stora filmregissörerna med en resumé av speciella filmer. Med Dödsfällan har han gjort ett välskrivet, välspelat experiment i plottwists.
Att lura betraktaren kan emellertid vara vådligt då det krävs riktig finess för att inte trovärdigheten ska få sig en allt för stor törn. Dödsfällan sällar sig till skaran som tar dig på sängen, men samtidigt slår halvt krokben på sig själv när den låtit realismen få lida. Att den ska ses som en komedi kan ju dämpa tyngden på realism, men när både stämningen och ansträngningen pekar åt ett annat håll känner jag mig kräsen.

1960-tals ikonen Michael Caine gör tillsammans med Stålmannen Reeve två excellenta framträdanden. För Reeves del är det nog hans främsta i karriären, fastän hans Superman-tagning är unik. Dyan Cannon å sin sida har aldrig varit en mångsidig aktris. Hon spelar nästan alltid samma roll. Denna gång med lite mer kraft i lungorna, när hon får skrikutbrott titt som tätt med visst underhållningsvärde.
Michael Caine har erkänt att han lider av det kända skådespelarkomplexet att han måste ta alla roller som kommer åt hans håll, för rädslan att försvinna ur branschen. Därför finns det nu många bottennapp i Caines karriär. Han är emellertid en riktig duktig aktör, nu belönad med två statyetter för bästa biroll.

Jag älskar filmer där man är osäker på allting – där varje ny twist var något jag inte förväntat mig. En viss teatral känsla vad gäller dialog och utförande ramar in filmen i en oförtjänt stämning av kammarspel. Samtidigt så stretar filmen åt att både vara spännande och komisk, vilket i mina ögon tar på realismflödet. Annars så är det en brilliant uppvisning av agerande, manus och twister. Scenen där Michael Caine gråtande ringer till polisen är fantastisk (Danny DeVito upprepade scenen i Hjärtlösa typer, 1985.). En andra titt hjälpte för att förstå denna originella och giftiga katt och råtta lek, som med sin komiska ådra är ett kammarspel att rekommendera för den mordsugne.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.