Eight Legged Freaks

|

1950-talet, mitt i atomåldern, då skräcken för vad atombomberna kunde orsaka var enorm. Denna fara påverkade och utnyttjade filmindustrin på många sätt. Ur denna period växte det fram en samling filmer där radioaktivitet användes på ett fantasifullt sätt, allehanda djur och insekter förvandlas till gigantiska monster av dess muterande effekt. Ett decennium senare var inte fantasin lika tilltagande och filmerna försvann. Men på 80-talet blev det på nytt mode med mutationer. Denna gång var orsaken en helt annan, för under detta årtionde av miljöstrider á la Greenpeace kom faran nu istället från kemiskt avfall, ofta dumpat av multinationella hänsynslösa företag. Men även hjältar föddes ur denna smörja, Turtles och Toxic Avenger är ett par exempel. Under 90-talet har det varit väldigt tunt på mutagenfronten, kanske beroende på att biokemikaliska vapen nu används i krig vilket fått filmskaparna att inse att det inte är lika kul att skämta med längre. Denna teori kan emellertid ifrågasättas på många plan, så min gissning ligger på att modet helt enkelt försvann.
Eight Legged Freaks är både en hyllning och en sorts comeback till genren, genom att ta tillvara på de klassiska klyschorna och mutationselementen med en kärlek till genren, inte som ett försök att ta död på den igen.
Befolkningen i ett gruvsamhälle upptäcker att ett oturligt kemiskt avfall har orsakat hundratals små spindlar att mutera över en natt till en storlek av en jeep. Nu är det upptill gruvingenjören Chris McCormack och sheriff Sam Parker att mobilisera en grupp bybor för att slå tillbaka.

Att göra en monster film i dessa dar skiljer sig alltid på en viktig punkt från den topp genren hade på femtio- och sextio-talet, nämligen tekniken. Idag skapas utan undantag dessa varelser i datorer. Jag har bedrivit en personlig kampanj mot detta ett tag nu – datoranimerade skräckvarelser har inte kunnat jämföra sig med de metoder som användes i äldre filmer. D v s modeller, verkliga modeller som fast idag mest skrattas åt men som fortfarande har den lite kusliga känslan över sig. Just för att vi ser att det är verkligt. Animationer har ännu inte lyckats komma till det stadiet att den lyckas frambringa samma känsla inom oss, men man ska aldrig säga aldrig. Och jag känner att vi snart kommer börja se dessa fantasifulla varelser ge oss det vi saknat så länge.

Hur står det då till med denna fråga när det gäller Eight Legged Freaks? En av filmens fördelar är motivet att vara en hyllning till dessa filmer. Inte ett fånigt försök att återupprepa dåtidens framgångar. En viktig faktor, då kravet att skrämma oss inte är lika viktigt som att ge en skön känsla av igenkännande, är en humoristisk tillbakablick på forna tider. De verkar även känna till det faktum som jag nyss framhållit. Varför försöka skrämma när de redan vet att de kommer misslyckas?

För att se på skådespelarensemblen består den av lika stora namn som för femtio år sedan. David Arquette har de flesta av oss sett jagas av en plastmask i de tre Scream-filmerna, tillsammans med hans fru Courtney Cox. Han har lite av en goofy look som han ofta använder sig av i filmer, även i denna. Varken några klagomål eller rosor finns att dela ut, alla spelar tillräckligt bra för den film den är. Viktigast är ju faktiskt spindlarna, vilka är snyggt gjorda. En kul detalj till filmens framtoning är dess förhållande till klyschor, som den använder sig av på ett humoristiskt sätt. Karaktären som kommer tillbaka efter många år, beredd att berätta vad som hände för alla dessa år sedan, men aldrig får en chans. Den ovanligt smarte pojken som ingen lyssnar på p g a hans ålder. Handlingselement vi alla känner till och som det nu skojas med. Alltid ett roligt tilltag och som får Eight Legged Freaks att bli mycket bättre än många andra taskiga nyrenoveringsförsök.

Vad har vi då att hämta hos dessa muterade datorskapade spindlar, som krälar fram på tv-rutorna. Jag är ett fan av gamla b-skräckisar som denna film är baserad på, främst finner jag en likhet med Them! (1954) en klassisk myror-attackerar film. Och jag omfamnar Eight Legged Freaks som en fräsch fläkt i denna tid av allt för många misslyckade försök. Humorn har även en del tecknade aspekter som är riktigt roligt – scenen med katten är urkul. Dugligt skådespel, häftiga effekter och ett härlig fräscht tillvägagångssätt att skämta med sig själv och sina föregångare. Eight Legged Freaks är värt en titt denna sommar.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.