Filmkultur

Exorcisten: Begynnelsen

Betyg 2

Att försöka efterapa en filmklassiker borde vara straffbart. Men så kantades också inspelningen av Exorcisten: Begynnelsen av problem. Den första regissören, John Frankenheimer, hoppade av inspelningen för att en månad senare avlida efter en stroke. Nästa regissör anställdes – Paul Schrader, känd manusförfattare bakom Taxi Driver (1976) och Tjuren från Bronx (1980), sparkades av producenterna när hela filmen var klar! Anledning: Filmen var inte tillräckligt blodig, fastän Schrader länge klargjort att han siktat på ett mer psykologisk drama. Men så föll rollen tillslut på finländaren Renny Harlin – vilket raserade alla förhoppningar på att filmen någonsin kunde bli något gott. Harlin, med filmer som Die Hard 2 (1990) och fiaskot Driven (2001) på sin meritlista, fick nu uppdraget att göra filmen läskigare. På så sätt skapade han en helt ny film med ett omskrivet manus och en större budget. Resultatet – en film man skäms för att den har en koppling till William Friedkins klassiska skräckfilms mästerverk från 1973.

Vår kanske största svenska skådespelarexport Stellan Skarsgård spelar en yngre upplaga av Max von Sydows Fader Merrin som 25 år före den första exorcisten filmen konfronteras med djävulska krafter vid en utgrävning i Kenya. Gamla minnen från andra världskriget, händelser som en gång fick honom att avsäga sig som präst, börjar göra sig påminda.

Hela historien kring uppkomsten av denna senaste del i exorcisten sagan talar klarspråk – den är gjord för att tjäna pengar. All konstnärlighet eller ambition att göra en hyfsad film har kastats genom fönstret. Kvar har vi en film som skadar den respekt man har för originalet. Med sin utökade budget och sin vana att göra actionfilmer öser Harlin på med effekter som får oss att rysa – och inte på ett bra sätt. Datorgjorda hyenor och en ohygglig godhet vs. ondska duell mellan Merrin och demonen får mig att upprepa mantrat ”Det här är ingen Exorcisten-film. Det här är ingen Exorcisten-film.” De kalla kårarna som ilar genom min kropp när jag lider mig igenom filmen är inte tecken på en bra skräckfilm – bara på hur någon kan göra en så usel film som samtidigt förstör en mytologi som man älskat.

Mitt innerliga och ärliga råd till alla som vill göra en bra skräckfilm är: använd inte datoranimationer. Det bara lemlästar effekten hos hela filmen. Vart har hänt med bra makeup och story? Blair Witch Project (1999), Evil Dead (1983), Exorcisten (1973) var alla skräckfilmer som använde sig av detta.
Istället bjuds vi på dessa kassa ettor och nollor och Jackass-effekter med alldeles för hög oprovocerad äckelfaktor.

Förutom effekter öses det på med bombastiska ljud utan att en enda gång skrämma oss på riktigt. En ständigt närvarande pompös musik försöker styra oss att bli rädda, istället för att mer skickligt skapa en krypande spänning. Dynamiska kameraåkningar passar sig bra i en actionfilm – i en skräckfilm tar den bara död på stämningen. Kameravinklarna borde ha varit mer realistiska.

Exorcisten: Begynnelsen var meningen att bli Stellan Skarsgårds stora genombrott som huvudrollsinnehavare i en storfilm. Succén får nog vänta på sig. En svensk parallell är väl kul och Stellan är ju oftast väldigt duktig men nu känner jag inte helt att han passar så bra i rollen, fastän klart duglig. Medan Izabella Scorupco är inget annat än dålig. Värst är emellertid den unge pojken som fått representera en sorts relaterande faktor mellan originalet och denna prequel. Jag idkar mig inte ens att jämföra – det unga ”stjärnskottet” har noll talang och en total saknad av inlevelse i rollen. Linda Blair var suverän, Remy Sweeney önskar man att han inte låts spela i en film igen förrän han lärt sig hur man gör. Ett par av birollerna lever upp till sina begåvningar och lyfter helhetsbilden av agerandet någorlunda.

Det finns för många saker som är oförklarliga och du får aldrig veta varför det är så. Luckorna i logiken är gigantiska – karaktärsuppbyggnaden var rent skräp.
Exorcisten: Begynnelsen bjuder på ologiskt handlande och omotiverade reaktioner utan mycket tillstymmelse till någon inre personlig kamp. En del av humorn som satts in slår krokben på sig själv – måhända kan det vara avväpnande i en ordinär genrefilm, inte i en Exorcisten-rulle.
Borta är all skräck och kvar är bara träsmak. Det är en snygg film, borträknat många av datorgenereringarna, som Harlin har gjort. En typisk känslolös Hollywoodproduktion – lätt att glömma och ej värt ett öre att lägga på.