Berlin 1936. Salomon Sorowitsch (Karl Markovics), en ryskfödd, ökänd förfalskare, lever det glada livet i ett pulserande Berlin, där det nazistiska hotet tilltar dag för dag. På morgonen till dagen han bestämt sig för att fly ur landet blir han tagen på sängen av polisen. Den ärrade yrkesförbrytaren skickas först till Mauthausen, ett koncentrationsläger. Efter att i flera år ha överlevt tack vare sin tecknartalang skickas han vidare till Sachsenhausen, där han blir en del av ett projekt vid namn ”Operation Bernhard”. Historiens största falskmyntaroperation.
Österrikes Oscarsbidrag 2008 skildrar ännu en fascinerande historia från andra världskriget. Nämligen hur hundratals judiska specialister som boktryckare, grafiker, typografer, bankirer tvingades av nazisterna att tillverka falska brittiska pund och amerikanska dollarsedlar. Sammanlagt tillverkades sedlar till ett värde av 134 miljoner pund i Sachsenhausen, vilket var fyra gånger mer än Storbritanniens valutareserv. Sorowitsch är baserad på den verklige Salomon Smolianoff, men tillskillnad från vad som skildras i filmen blev Smolianoff inte del av operationen förrän 1944 när de arbetade med dollarsedeln. Man vet heller inte mycket om vad som hände med honom och det kan vara anledningen till att Sorowitsch blir så svår att ta till sig. Han är sammanbiten, säger lite och tänker främst på sin egen överlevnad. Sin motsats möter han i kommunistidealisten Adolf Burger spelad av August Diehl
I mångt och mycket ställer filmen ideologier mot varandra – idealism och pragmatism. Sorowitsch som sätter sin egen och kamraterna i lägrets överlevnad främst mot Burger som tror på martyrskap och värdet av offer för att bidra till helhetens framgång.
Stefan Ruzowitzky (Anatomie) visar sin talang i både regi och sitt manus medan skådespelarna gör välspelade rollprestationer. Problemet ligger istället i att filmen är överraskande känslokall. Trots att filmen tar upp en av de mest ondskefulla händelserna i vår moderna historia, förintelsen, och även skildrar den från ett koncentrationsläger så blir filmen aldrig så berörande som förväntat. Ruzowitzky väljer å andra sidan aldrig att spela över på hemskheterna eller påtvingat ingjuta dem i våra ådror, fast jag kan ändå inte låta bli att önska att filmen kunde ha berört mig mer.
Den sanna historien om Operation Bernhard är en fascinerande historia. Regin, manus och skådespeleriet är alla välutförda medan den moraliska dikotomin; förfalska sedlarna, hjälp nazisterna och överlev, eller sabotera falskmyntningen och möjligen förkorta kriget men offra ditt liv, är en intressant tråd. Men filmen väljer att aldrig skrika ut dilemmat och på samma sätt lämnas man, imponerad men utan känslovall. Falskmyntarnas lågmälda ton är både till dess fördel och nackdel. Ruzowitzky har gjort en alltigenom välgjord film som både i scenografi och kraftiga scener återspeglar utan, att överdriva, vardagen på koncentrationslägret, men filmen lyckas ändå inte nå ända fram för att inte hamna i skuggan av andra filmer som tagit upp det andra världskrigets hemskheter.
