Fem år efter att Wes Craven debuterat med The Last House on the Left (1972), som orsakade en kraftig kritikerstorm där filmen totalförbjöds i flera länder och Craven själv blev hotad, kom äntligen hans uppföljare – The Hills Have Eyes. Inspirerad av historien om den skotska kannibalen Alexander ”Sawney” Bean och hans familj som mördade och åt upp kringresande familjer under 1600-talet, som sedermera jagades fatt av en stor armé på order av Kung James 1 och avrättades, skrev Craven ihop denna rysare som även osar likheter med Motorsågsmassakern (1974). Kanske inte så konstigt då båda filmerna hade samma scenograf som även återanvände rekvisita från den gamla kultklassikern.
I The Hills Have Eyes får vi följa hur familjen Carter, som är på husvagnssemester, strandas mitt i Nevadaöknen och terroriseras av ett par kannibaler.
Wes Craven gör ett bra och opretentiöst jobb med att skapa en rå atmosfärisk stämning som gör att kultstämpeln som en hänsynslös skräckis känns befogad. Inspelad på en budget av bara 325 000 dollar med en minimal filmcrew är det kanske inte så konstigt att filmen fick en sådan grynig effekt, och därav sin råhet. I olikhet med konventionella skräckfilmer styrde Craven in på oförutsägbara spår och klart influerad av sin samtid berör den frågor kring kärnfamiljen och var gränsen går innan man bryter sina egna moraliska tabun. Hur de måste förvandlas till sina banemän för att överleva och i den andan ändar filmen med ett perfekt abrupt slut.
I fokus har vi familjen som består av en pensionerad polis och sin fru, deras två döttrar och en son, samt den ena dotterns man och deras nyfödda barn. Som den gifta dottern kan ses Dee Wallace Stone i en av sina första roller och som senare kom att göra sig känd i främst E.T. (1982). Hela familjen är förvånansvärt välspelad för att vara en lågbudget skräckis, fast Susan Laniers hysteriska skrikdrottning Brenda kunde vi gärna ha sluppit. Man önskar bara att någon kunde tysta henne, snabbt.
De, eller snarare den, som man minns mest från filmen är fenomenala Michael Berryman som med sitt udda utseende personifierar den depraverade familjen av bergsmänniskor.
Från början fick filmen en X-stämpel av censuren så för att få ut filmen till den breda massan klippte Craven bort de mest våldsamma för att få en lägre åldersgräns. Idag räknas det bortklippta materialet som helt förlorat. Det vi får är möjligtvis inte så oerhört våldsamt men räcker definitivt på det skoningslösa sätt som det utförts på i denna historia. Trots sin eleganta simpelhet och rättframma attityd så tappas den potential som filmen har någonstans på vägen.
Det karga ökenlandskapet fångas med både vackra och rysande bilder. Men riktigt läskigt blir det aldrig, snarare har den en viss hotfull stämning. Även fast det är positivt med en mer mångfacetterad skara protagonister så blir ändå fokusen lite väl lös. Filmen får aldrig det genomslag som önskas av den, och blir därför en terrorhistoria utan udd. Trots in post-apokalyptiska ton så saknas det lilla extra för att höjas i klass med Motorsågsmassakern och Halloween (1978).
Filmen blev en ekonomisk storsuccé och den rönte också betydligt bättre kritik än The Last House on the Left. För vad den var och vilken betydelse den haft för genren skulle filmen också få en sexa, men underhållningsmässigt idag kan jag inte sätta något annat än ett godkänt betyg.
