I mitten av juli 1999 befann jag mig ett par kilometer utanför Arvika, tillsammans med ett tiotusental andra nissar, på min första festival. Då hade jag redan fått veta att en film skulle spelas in där samtidigt med ingen annan än den läckra tonårskilles drömmen Ebba Hultkvist i huvudrollen. En jordplätt hade spärrats av för tältscenen medan papperslappar var uppsatta här o var med en informerande text att vi inte skulle se in i kamerorna eller ställa till med mer spektakel för att röra till inspelningen. Jag tyckte det skulle vara spännande att befinna mig på en inspelningsplats. Idén verkade även kul att spela in en film under en pågående festival med tusentals ofrivilliga statister som var där för att njuta av fest, musik och gemenskap. Inte trodde jag att filmteamet skulle misslyckas så ofantligt.
Festival handlar om sex ungdomar som åker till en festival. Sextonåriga Lina (Ebba Hultkvist) får inte åka för sin mamma (Catrine Hansson) men vill så gärna följa med sin pojkvän (Jesper Salén) och sin bästa kompis (Källa Bie) och bestämmer sig för att rymma utan att berätta för sina vänner att hon egentligen inte får åka. Väl ute på äventyret händer saker som kommer att förändra alla.
Jag har en viss vana att använda mig av ordet klyscha men i detta fall går det inte att undvika. Hela historien är en banal röra av klyschor och stereotyper som mer liknar en amatörfilm från en filmskola. Bildspråket ser ofta amatörmässigt ut, medan regin är naivt dålig. Så var Festival även regissören Karl Johan Larssons spelfilms debut.
Lite positiva synpunkter kan ges på något som sprungit ur Larssons tidigare bakgrund med reklamfilm och musikvideor. Festival innehåller ett par estetiska element, scenövergångar med snabba klipp, färgglada och förvrängda bilder som faktiskt är rätt så snygga och innovativa – medan han låtit musiken föra filmen framåt.
Festival var både debut för regissören och manusförfattaren Jan Palmblad. Men varför de alls använt sig av Palmblads manus kan jag inte bli klok på. Festival är en osannolik tafflig historia som använt sig av tröttsamma stereotyper – supersliskiga managers, dryga artister, våldsamma ungdomar. Allt med en syn på ungdomar som verkar väldigt cynisk.
Skådespelet är i sämsta laget men bristerna är alldeles för många för att skriva ned här. Men en sak är sant, det är inte ofta jag i dessa dar ser så grova misstag när det gäller skillnad mellan dagsljus och kväll mellan klipp. Man får sig att tro att de olika sidohistorierna händer på olika dagar och tider på dygnet. Förvirrande minst sagt. Att det unga gänget tar upp en liftare på vägen som visar sig vara ett cameo inhopp av den sorgliga Elvis imitatören Eilert Pilarm gör ju inte saken bättre.
Någonstans läste jag att regissören besökt Arvikafestivalen året innan och efter den upplevelsen fått inspiration till att göra en film om detta årliga masspektakel.
Karl Johan Larsson valde nog fel år för att göra sin film, då vädret var bland det sämsta i Arvikafestivalens historia det året. Störtregn, gyttja upp till knäna på de, tidigare, utstakade gångvägarna. Tält gled iväg, och klädaffären Myrorna i Arvika sålde slut på stövlar. Allt medan fröken Hultkvist själv hade en egen assistent som höll paraply åt henne. Hon såg allt rätt purken ut.
Vad jag finner både skrattretande och irriterande är vissa recensenters hållpunkt att det som gör filmen sevärd är dess realism. Dessa människor månne aldrig ha varit på en festival i hela sitt liv. En sann inblick i festival livet ger den inte. Slå mig på fingrarna någon som själv varit på festival och tycker att filmen faktiskt visar det som det är. Om jag skulle ha satt betyg på hur sugen jag blir av att åka på festival av filmen skulle jag sätta en drastiskt högre siffra, det kan jag erkänna. Men som film är Festival en katastrof.
Jag kan se två användningar för Festival; besökare av Arvika festivalen kan blicka tillbaka och känna igen platser och ansikten, eller så kan man skratta åt hur sorgligt dålig filmen är.
