1993 var ett produktivt år för Jet Li, han hann inte bara med de två filmerna om Fong Sai Yuk, samt en annan klassiker inom genren – ”Tai Chi Master”, utan inte mindre än totalt sex filmer släpptes det året med Jet Li som huvudrollsinnehavare. De båda filmerna om Fong Sai Yuk spelades in efter varandra och historien tar över direkt där första filmen slutar. Här finns alltså utrymme att upprepa sig, något jag ska försöka undvika så långt det går.
Den kantonesiska hjälten Fong Sai Yuk är nu medlem i det hemliga brödraskapet ”Röda Blomman”, vilka försöker att störta den Manchuriska härskaren och återinsätta Ming dynastin. Den sociala striden kombinerad med Sai Yuks personliga moraliska konflikt om hur han ska hantera den interna striden om ledarskapet av brödraskapet, gör det inte lätt när Sai Yuk även måste lösa sitt komplicerade kärleksliv.
”Fong Sai Yuk” är ett sällsynt exempel där alla bitar faller på plats – agerandet, manuset, slagsmålscenerna, musiken och komisk timing. Det negativa jag har att säga är att humorn är lite väl mycket träff eller miss, och bildspråket ibland är alltför överdrivet. I slagsmålscenerna finns emellertid inget utöver det att klaga på, då det är där kameravinklarna kunde ha tänks över lite mer. Kanske mest för att inte visa alla stand-ins. Men bortsett från denna lilla detalj, så är scenerna i de båda filmerna fulla av fantastiska slagsmål, och det är lätt o säga att ”Fong Sai Yuk” är en av de filmer som verkligen bredde vägen för den ”wire-fu” stil som började med Tsui Harks ”Once upon a time in China” (1991). Själva användandet av vajrar i Kung Fu-filmer har dock används ända sedan genrens födelse.
Efter klassiskt uppföljarsnitt innehåller den mer action och tonen är mer drama, medan humorn fått breda plats för en lite mer allvarlig sida. Actionsekvenserna är mer frekventa, men det är nu en norm för hur en uppföljare ska te sig. En drastisk förändring är det inte, men ettan är självfallet mer lättsam. Men som jag skrev tidigare, tilltaget är inte så starkt att det sätter så större spår. Allvarsamheten ger faktiskt historien om Fong Sai Yuk som helhet lite mer djup och stärker banden mellan de två filmerna. Hur gillandet är fördelat mellan de två är nästan obefintligt.
Slutstriden i tvåan är lika häpnadsväckande som i ettan, och som nybörjare i genren satt jag med stora ögon och ställde i mitt huvud frågor som: ”Hur?? Vad?? Gjorde han precis? Det var som jäklar.” Bord och stolar har aldrig setts användas på ett mer fantasifullt sätt.
Som i föregångaren så är det återigen Josephine Siao som Fong Sai Yuks mamma som stjäl en stor del av filmen. Med hennes perfekta komiska timing är hennes scener hysteriskt roliga att se. Skurken Yu är hänsynslös, och visas nästan som en inkarnation av ondska. Det bidrar till den mörka ton som filmen har.
Den tonen gör nästan att betyget blir lite lägre, men hålls uppe av manuset, agerandet och striderna. Men vad skulle alls ha hänt med filmerna om det inte varit för Jet Lis underbara rolltolkning. ”Fong Sai Yuk” och dess uppföljjare är båda suveränt underhållande filmer som är rekommenderad språngbräda in i genren för nyfikna av den här typen av Hongkong-filmer. De som inte direkt faller pladask för ”Fong Sai Yuk” har nog inte heller så mycket att hämta i denna typ av film.
