Filmkultur

Ant-Man and the Wasp: Quantumania

Ant-Man and the Wasp: Quantumania

Övertidsslavande VFX-artister och en scenstjälande Jonathan Majors kan inte rädda detta ambitiösa och trippiga effektspektakel om MCU:s minsta superhjältar från en rörig och oengagerande story.

Lätt är det inte längre att hänga med i Marvel-universumet med i snitt tre biofilmer och tre tv-serier per år. Om man inte är ett hardcore fan är det svårt att inte känna en viss Marvel fatigue. Nyhetens behag dog med Thanos. Någon vidare början på The Multiverse Saga, som Fas 4 till 6 kallas, har det inte varit heller med undantag för Spider-Man: No Way Home. Trots det så fortsätter vi att gå – vad annars ska rädda bioupplevelsen från att dö ut?

Scott Lang (Paul Rudd) och resten av gänget sugs in i en manick som krymper och skickar dem till den fantasifulla och farliga världen som är Quantum Realm. En värld som vi i tidigare filmer bara fått snabba blickar av men nu visar sig husera hela civilisationer. Alla Star Wars-fantaster kommer säkert gilla världsbyggandet som görs. Vilka som inte gillar att vara där är Scott och hans familj. Speciellt inte när en gammal fiende till mamma Jane (Michelle Pfeiffer) gör sig påmind.

Filmaffischen till Ant-Man and the Wasp: Quantumania

Här är det lätt att skämta om hur pyttelilla myrmannen hamnar i ett äventyr med gigantiska proportioner, men det blir aldrig så grandiost som filmen vill att vi ska känna. Ant-Man har varit den lättsammare och mer ”jordnära” av filmserierna i MCU. Det har inte handlat om att förhindra en rymdinvasion eller världens undergång – utan om att utföra heists på San Franciscos gator. Där har Paul Rudds charmfaktor kunnat leva fritt och hämningslöst. Nu har regissören Peyton Reed fått i uppdrag att med detta tredje filmäventyr kicka igång Multiverse sagan på riktigt genom att introducera det nya stora hotet efter Thanos: maktgalne tidsresenären Kang Erövraren (Jonathan Majors). En filur vi fick bekanta oss med en version av i första säsongen av tv-serien ”Loki”.

Problemet är att filmserien inte är vidare lämpad för allt allvar. Tonen hoppar ibland så snabbt att man får whiplashskador. Det är rörigt och spretigt när vi i ena sekunden ska skratta åt en geléfigur med David Dastmalchians röst och i en annan lyssna på rebeller som pratar om folkmord.

Visuellt är det ofta ett vackert fyrverkeri, så länge det handlar om vyer av den trippiga kvantumvärlden. Så fort det handlar om pixelskapade karaktärer och actionsekvenser börjar man undra hur det här egentligen kunde ha kostat 200 miljoner dollar. För det ser tyvärr rätt risigt ut ofta. När det går livat till är det svårt att ens se vad som händer. Framförallt blir det i längden lite tröttsamt att titta på när filmen aldrig riktigt lyckas få en att bry sig så värst. När dialogen går ut på att karaktärer om och om igen säger att det ”inte finns tid” för att berätta livsviktig information, då har manusförfattare legat på latsidan.

Bäst är Jonathan Majors återhållsamma insats som Kang och det enda lovande man tar med sig från Ant-Man and the Wasp: Quantumania. Även om det är ett lågvattenmärke för MCU så är den inte pinsam som Morbius eller Black Adam. Bara kanske inte värd biljetten.

Betyg 4