På toppen av sin karriär reste Roger Moore till Sydafrika för att spela huvudrollen i filmatiseringen av den bästsäljande författaren Wilbur Smiths bok ”Goldmine”. Han hade precis haft succé med sin debut som James Bond i Leva och låta dö (1973) och just Bond blev ett genomgående tema även i Gold. Regissören Peter R. Hunt klippte de första Bond-filmerna innan han fick regissera sin egen, I hennes majestäts hemliga tjänst, medan klipparen och regiassistenten John Glen (inte astronauten) också klippte ett par Bond-rullar innan han faktiskt regisserade alla Bond-filmer som gjordes under 1980-talet.
Filmens titelsekvens kanske inte är mycket att tala om men även den är gjord av Maurice Binder som skapade alla så välkända Bond intros. För att inte nämna ledmotivet som också klingar av James Bond känsla, fastän den faktiskt är komponerad av Elmer Bernstein som aldrig gjort musik för en Bond-film. Bakom kameran hittar vi många fler gemensamma namn om man tittar närmare. Om man därför förväntar sig en spännande actionthriller i klass med 007 agentens eskapader så kommer man emellertid bli rätt besviken.
Roger Moore spelar en tuff förman vid en Sydafrikansk guldgruva. Efter en ödesdiger olycka blir han en oskyldig bricka i en fruktansvärd konspiration. Ett mäktigt syndikat planerar att översvämma den allra största gruvan för att öka guldvärdet på världsmarknaden. Tusentals liv står på spel när tiden obevekligen tickar vidare mot den totala katastrofen…
Redan tidigt i spelet får vi reda på vilka syndikatets planer är, spänningen hamnar då på bordet om Moore kommer hinna upptäcka komplotten i tid och förhindra den. Fram tills dess är det bara en lång transportsträcka som består av den ändå tämligen ointressanta kärlekshistorien som uppstår mellan Moores Rod Slater och hans chefs fru Terry Steyner, spelad av Susannah York. Istället är det hur Peter R. Hunt hanterar Afrika och förvaltar filmens ämne, gruvdrift, som fångar intresset och gör filmen fascinerande. I en lång tagning följer vi med ner med hissen i vad som känns som en evighet mot gruvarbetarnas arbetsplats. I realiteten hade vi kunnat följa med mycket mycket längre men scenen är effektiv och när filmen håller sig vid gruvan så blir den närmast dokumentäraktig.
Trots prostester från brittiska skådespelarfacket och uppmaningar från FN spelades filmen in i Sydafrika där apartheid vid den tiden var högst verklig och närvarande. Därför måste ändå en smal eloge ges till filmmakarna som porträtterar de svarta gruvarbetarnas liv, många av de vita chefernas förtryck samt sätter hjälteglorian ovanpå en svart mans huvud.
Gold blev faktiskt nominerad till en Oscar för bästa sång, ”Wherever Love Take Me”, men statyetten hamnade i knäet hos Skyskrapan brinner (1974). En annan sak som de båda filmerna har gemensamt är en stjärnfylld ensemble. Förutom Moore och York dyker Bradford Dillman, Ray Milland och John Gielgud upp. Dillman hade sin största epok under 1970-talet där han oftast spelade skurken, men karriären kom aldrig igång. Något man inte kan säga om Millands och Gielguds karriärer.
Av vad som säkerligen kunnat ha blivit en thriller där både vi och Moore varit ovetande brickor i ett större spel, blir istället en högst vetande kärlekshistoria som man först antar är en bihistoria innan man märker att det är det som faktiskt är filmen. I romanform fungerade detta säkerligen bättre men själv hade man önskat fler thrillerelement än det som bjuds på.
När själva actionscenerna kommer så känns Hunt mer hemma med täta packade sekvenser av någon som vet hur man klipper. Varför dessa kunskaper inte används i filmens klimax är lite svårare att förstå när klimaxet förvandlas till en långkörare som urvattnar upplösningen en aning, i dubbel bemärkelse.
Gold är en kluven upplevelse som inte är den stora actionproduktion som man förväntat sig men fortfarande en ruskigt välgjord film med ett välskrivet manus som är värd att ryckas fram ur gömmorna. För när Moore och York inte studsar omkring och är förälskade är filmen både spännande och effektiv!
