Operation Tiger Lily

|

När det gäller att beskriva Operation Tiger Lily så låter jag använda mig av Woody Allens egna ord (fast i egen översättning):
”Vi tog en japansk film, gjord i Japan med japanska skådespelare och skådespelerskor. Vi tog bort allt ljud och alla röster och jag skrev en komedi. Resultatet är en film där människor springer omkring och gör alla dessa James Bond-saker, men det som kommer ut ur deras munnar är någonting helt annat.”

När man läser den beskrivningen så låter det sannerligen som om detta skulle vara en riktigt rolig film. Förväntningarna blir därför slagna till spillror när man istället upptäcker hur filmen fullständigt misslyckas med att stå upp till dem. Woody Allen ses nu som ett säkert kort när det gäller kvalitetsfilmer. Han är även känd för sina knäppa (men även lyckade) komedier i början av karriären. Med det i tanken hade jag förväntat mig mer av Allens ”regi”-debut. 1966 hade något liknande inte gjorts tidigare. Woody Allen sågs som en galen upptågsfull komiker. Publiken fascinerades till stor del av att någon vågade göra något sådant – ta någon annans film och dubba om den med egna röster. Tyvärr håller Operation Tiger Lily absolut inte med dagens mått. Idag är vi vana vid b-films parodier, filmer som skämtar med filmer och helt enkelt allmän skräpfilm.

I och med att Operation Tiger Lily inte innehåller tillräckligt med dialog blir den långdragen och seg, och det går ofta långa stunder mellan lustigheterna. Mer än just några tama skratt ges vi inte. Jag vill inte ens mäkta mig med att kalla filmens story för en handling. Operation Tiger Lily är ett osammanhängande dravel som aldrig borde ha blivit längre än en tio minuter lång sketch.
Om inte det är nog, så får vi även intrycket av att det enda Allen vill göra med filmen är reklam för popgruppen ”The Lovin’ Spoonful”, som han slängt in i två totalt opassande och meningslösa musiknummer, som på intet sätt har med resten av filmen att göra!

Året innan hade Allen debuterat som manusförfattare med What’s new, Pussycat (1965), med Peter Sellers och Peter O´Toole. Den hade sin charm. Men Operation Tiger Lily är en enda stor besvikelse. Visserligen kommer någon liten lustighet ibland, och Allens skriverier är inte usla, vilket räddar filmen från att totalt vara en katastrof.
Det största misstaget Woody Allen lyckades med var att dumdristigt nog välja att ”våldföra” sig på en film som tar all uppmärksamhet från hans egen version. Det vi får skåda av det japanska originalet, och kan luska ut från Allens dubbning, ser ut att vara en riktigt underhållande Bond-kopia. När Allen dessutom börjar med att visa ett antal häftiga oredigerade scener från den filmen, blir man sedan snarare frustrerad över att han förstört originalet. För varje minut blir man bara mer och mer irriterad och får nästan lust att skrika efter att någonting kul ska hända. Istället tappar man all ork ur kroppen och önskar bara att filmen ska ta slut snart.

Något oväntat gott kom dock ur filmen; jag är numera mäkta nyfiken på det japanska originalet, som har titeln Kagi no Kagi (1964). Woody Allen lärde sig dessutom en läxa och ägnade sig sedermera åt filmer som passade honom mycket bättre. Om ni nu fann idén (omdubbad film) lockande, se då hellre Steve Oedekerks kung fu-hyllning Kung Pow: Enter the Fist (2002). Oedekerk har där dubbat en gammal seriös Hongkong-film och resultatet är obeskrivligt mycket bättre än Allens. Kung Pow: Enter the Fist lyckas där Operation Tiger Lily misslyckas. Nu ska jag se Kairos röda ros (1985) eller Radio Days (1987) för att försäkra mig om att Woody Allen verkligen har stinget.

(Kuriosa: Två av de japanska skådespelerskorna i filmen, medverkade även i James Bond-klassikern ”Man lever bara två gånger” (1967) spelandes mot Sean Connery.)

Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *