Hackers är en thrillerkomedi (även om thrillerbenämningen ska användas väldigt löst) regisserad av britten Iain Softley (direkt kommen från sin debutfilm om The Beatles), gjord på debutmanuset av Rafael Moreu (som enligt legenden fick FBI intresserad av sig under sin research för filmen) och med de unga färska skådisarna Johnny Lee Miller och Angelina Jolie i huvudrollerna.
Dade Murphy alias Crash Overdrive (Lee Miller) kraschar vid 11 års ålder 1507 datorsystem och döms att inte få röra en dator tills han fyller 18 år. Spola sju år fram i tiden och Dade flyttar till New York och börjar i ny skola. Där träffar han på hackers som Phantom Phreak, Cereal Killer och Acid Burn (Jolie). När deras vän Joey hacka sig in på en dator han inte borde ha rört får han och till slut hela gänget en arg hacker – The Plague – efter sig som sätter Secret Service efter dem.
Hackers släpptes samma år som en annan hackerfilm – Nätet. I denna datorthriller var Sandra Bullock hackern som fick tag på alldeles fel information och jagades runt i en film som kändes föråldrad samma dag den hade premiär. Medan Nätet trots det tjänade in massa pengar blev Hackers stämplad som en tämligen kass och töntig film och försvann snabbt från biograferna. Idag har den till slut fått sitt uppehälle och klassas som en kultklassiker – en Wargames för 90-talet – medan Nätet bara luktar pinsamt unket.
Allt som oftast så försöker man göra något visuellt intressant i datorfilmer så man slipper stirra på kod på en flimrande skärm och i nästan 100% av fallen så blir det bara riktigt riktigt fånigt. Varför blir då Hackers inte det? För att den inte tar sig själv på så stort allvar! Programmeringsscener som i verkligheten skulle vara dygnslånga filmer på en person som stirrar på sin datorskärm, ibland sippar på sin Jolt Cola, går på toaletten och trycker i sig en Billys Pan Pizza har här tweakats till effektfyllt ögongodis. En i högsta grad statisk aktivitet görs till en dynamisk stiliserad upplevelse – vänta bara tills ni ser de roterande telefonkioskerna. Softley använde ironiskt nog inga datoranimationer för sekvenserna i cyberspace, istället använde de enligt honom ”more-conventional methods of motion control, animation, models, and rotoscoping to create a real, three-dimensional world, because… computer graphics alone can sometimes lend a more flat, sterile image.” Ironiskt men ett väldigt smart beslut då de korta sekvenserna av cyberrymden är väldigt effektfylla.
Johnny Lee Miller och Angelina Jolie kom att slå på stort efter den här filmen, och blev tydligen även ett par under inspelningen. De leder truppen för en skara av hackers och en subkultur av rave och cyberpunk med en klädsmak som minst sagt är extrem. Rättare sagt, allt med filmen är upphöjt till det extrema. Hackers är en orealistisk och sjukt stiliserad representation av hacking och cyberpunk som stundtals mer liknar en musikvideo när den med montagescener och technomusik målar upp den virtuella världen.
Fisher Stevens, som spelade indier i Short Circuit-filmerna med bravur, är filmens bad guy som ”The Plague” eller Eugene som han avskyr att kallas. En skateboardåkande hänsynslös hacker som i essens är en tolvåring i en ondskefull manskropp. Han är väldigt underhållande men inte vidare hotfull. Lika lite hotfull är inkarnationen av “The Man” i form av karaktären Agent Gil, som i en komplett sidonot har latinopopsångaren Marc Anthony som en av sina anställda. Utpressningstråden i filmen som ska föreställa vara thrillerelementet känns heller aldrig vidare pressande. Lägg där till ytterst endimensionella karaktärer och en tunn subplot om miljöförstöring och du får en film som på papperet inte verkar så mycket att ha men som Iain Softley dolt med visuella montage, snabbt tempo och ett fantastiskt bra techno-soundtrack (The Prodigy, Underworld, Orbital, Leftfield). Hackers bjuder på en självmedveten kompott av digitala skyskrapor, referenser till William Gibson och George Orwell, hackerdueller, techno, l33t-dialog och rollerblades. Hackers är en inget annat än en populärkulturell upplevelse som förtjänar sin stämpel som kultklassiker!
