Haeckel’s Tale

|

När Henry: Portrait of a Serial Killer släpptes 1989 efter tre års limbo i releasehelvetet var den redan ökänd och gjorde regissören John McNaughton till ett namn att lystra efter. Men karriären för mannen bakom denna kontroversiella film kom aldrig av sig. På meritlistan är det bara Mad Dog and Glory (1993) och Wild Things (1998) som är värda uppmärksamhet. Förmodligen var det just också filmdebuten som motiverade medverkan i ”Masters of Horror”-projektet. Egentligen var det zombiegurun George A. Romero som skulle ha regisserat Haeckel’s Tale, men när han hoppade av hoppade John McNaughton på.

En aristokrat stiger in i en äldre kvinnas hydda och ber henne att väcka sin nyss avlidna hustru tillbaka till liv. Hon svarar att hon gör det på ett villkor, om han fortfarande vill att hon ska göra det efter att ha hört berättelsen om Haeckel så går hon med på att göra denna gärning.
I 1800-talets medicinska värld är det bara Gud som kan ge liv till människan, men den unge studenten Ernst Haeckel är av en annan åsikt. Han har inspirerats av experimenten av Frankenstein i Tyskland och tror sig kunna bringa döda människor tillbaka till liv.
Efter ett misslyckat försök och ett möte med en nekromantiker beger han sig till sin döende far, men på vägen dit möter han ett par som kommer att förändra hans liv för alltid…

Historien är baserad på en novell av välkända skräckförfattaren Clive Barker, som även regisserade Hellraiser från sin egen bok, men manuset är skrivet av Mick Garris. Mannen som står bakom ”Masters of Horror” och vars eget avsnitt Chocolate var en av de sämre i serien. Vilket kan förklara varför Haeckel’s Tale är förvånansvärt tam. Filmen är nämligen en högst kompetent episod som inte bara huserar välgjord kostym men även goda rollprestationer. Skrämmande är den emellertid inte. Ibland blir det därför nästan tråkigt eftersom man väntar på den där skräcken som aldrig riktigt infinner sig.
När en film startar av med en inramning som utlovar något extra så förväntar man sig också att historien inte bara ska skrämma åhöraren men också oss. Kasta därför ut alla såna förväntningar, för de kommer inte att uppfyllas, se istället till stämningen och nöjet att se en Frankenstein-kopia på film igen för att inte nämna lite levande döda.

Derek Cecil spelar den unge Ernst Haeckel med god anda och visar på att bara för att det är lågbudget så skulle man inte kunna få ur sig lite bra skådespeleri. Generellt så håller episoden väldigt hög klass på den fronten. Vissa undantag finns bland ensemblen, såsom Micki Maunsell i rollen som berättaren av Haeckels historia. Hon får aldrig till den rätta stämningen och någon annan hade säkerligen kunnat fylla hennes skor bättre.
Men vad Haeckel’s Tale främst bjuder på är just god regi och kompetent produktionsteam. Om John McNaughton haft mer sinne för skräck och en vettigare manusförfattare tagit hand om historien så fanns det mycket utrymme att röra sig i. Hade varit intressant att se hur George A. Romero tacklat filmen.

Filmen går på ett bra sätt från vetenskap till magi utan att förlora sin poäng. Till en början har vi ingen idé vart historien ska ta sig härnäst och stämningen som sätts är riktigt härlig, om än inte vidare läskig. Att den utspelar sig på 1800-talet är ett välmottaget inslag då det inte görs så många periodfilmer i skräckgenren och speciellt när det utförs bra som här. När vi plötsligt möts av zombies och sexscener får emellertid filmen svårt att veta vilket ben den ska stå på och vi lämnas lite väl hängande, även om inramningen på handlingen är i klassiskt manér. Haeckel’s Tale är en godkänd välpolerad periodfilm med en förvånansvärt tam slutknorr som inte chockerar eller gör mycket alls. Fast en historia som blandar zombies, makabra sexscener och frågan hur långt man vill gå för sin kärlek är svår att inte gilla.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *