Så var det dags att slänga ett öga på skräckklassikern Nightmare City som felaktigt kallats för en zombie-film. Jag vill poängtera direkt att detta absolut inte är fallet. Något som regissören Umberto Lenzi själv tjatat om enda sedan filmen släpptes i USA under titeln City of the Walking Dead. Hur man kan få för sig att monstren skulle vara levande döda kanske inte är så konstigt, deras kroppar (läs: ansikten) är deformerade, de pratar inte, smittningen sker efter överfall och de kan endast dödas genom att förstöra hjärnan. Men så var de just också zombies i filmens första manus. Lenzi valde att gå igenom alla scener och göra om dem till levande vampyrer istället efter att en olycka skett i Italien på en kemikaliefabrik och giftig gas släppts ut i luften. Så istället för den klassiska zombiefilm som producenten önskade ville Lenzi istället fokusera på de möjliga konsekvenserna av en kärnkraftolycka och trixade därför lite om för att passa sina egna tankegångar. Resultatet blev ju också ibland tämligen förvirrande om vad monstren egentligen är för något, men vad gör det när man har kul!
Journalisten Dean Miller (Hugo Stiglitz) väntar på en flygplats för en story om en allvarlig kärnreaktorolycka. Ett oidentifierat flygplan landar och ådrar sig militärens uppmärksamhet. Men ingen är redo för vad som väntar ombord – ut strömmar en hord av strålningssmittade människoätande varelser som slaktar alla framför Millers filmande kamera. Miller måste nu rädda sin fru från de blodtörstande galningarna, varna den handfallna militärledningen och informera allmänheten om den annalkande faran. Men hotet är värre än vad samtliga tror, smittan sprider sig som en löpeld och ger de levande döda övermänskliga krafter.
Nightmare City är bokstavligt talat en enda lång mardröm. De som har sett filmen förstår hur jag menar. Umberto Lenzi håller inte tillbaka det minsta utan öser på med 88 minuters levande helvete som landar i ditt knä. Det är en jävel till film! Splatter, action och ett drag som heter duga är vad filmen nöjt kan stoltsera med och är dess styrka. Utan tvekan.
Skådespeleriet är tyvärr under även den mindre kräsna kritiken där all form av den redan undermåliga dialogen misshandlas av tafatt agerande. Mexikanske stjärnan Hugo Stiglitz rollbesattes som ledstjärna för att locka den mexikanska publiken men kan inte direkt säga att jag är imponerad till någon större grad även om han vacklande lyckas bära upp filmen. Inte överraskande är det filmens stora namn, Mel Ferrer, som gör bäst ifrån. Ferrers karriär i Hollywood tog aldrig någon vidare fart utan han blev mest känd som make till Audrey Hepburn och för sin roll i tv-serien ”Falcon Crest”.
Umberto Lenzi har framförallt blivit förknippad med att ha startat den italienska kannibalfilmstrenden med Man from Deep River och sedan fortsatt kapitaliserat på dess succé med filmer som Cannibal Ferox. Inte konstigt att Nightmare City är fylld av makeup och splatter effekter och någonstans bland allt detta dödande av vampyrzombiesen försöker Lenzi få fram någon form av samhällskritiskt budskap som innehåller allt från anti-kärnkraft till att vi blivit alldeles för materialistiska. Argumenten kanske inte är de vettigaste, om jag förstått det rätt att det faktiskt kom argument. Filmen är som allra bäst när ingen pratar och spänningspedalen är nedtryckt.
Det är synd att det inte går att blunda för det taskiga agerandet, speciellt från två av filmens stora kvinnoroller. Hur svårt kan det vara att matcha ens beteende med vad som faktiskt händer? Nightmare City – zombie-filmen som inte är en zombie-film – lider av många av de skavanker som de flesta italienska genrefilmerna led av från den här epoken. Trots det är filmen en klassiker i sitt slag. Det går nämligen inte att komma ifrån att den är ett helvetes röj i form av blodsprutande fartfylld underhållning!
