Helvetesjakten

|

Helvetesjakten eller ”Turkey Shoot” som var den australiensiska originaltiteln kan bäst beskrivas som en Orwellsk version av ”The Most Dangerous Game”, en roman skriven 1924 och filmatiserad många gånger, men aldrig som en framtidsdystopi.
Året är 1995 och världen styrs av en totalitär regim. Människor som inte tänker i linje med statsapparaten skickas till fångläger för att omskolas. I det ökända läger 17 förverkligas pedagogiken genom straffarbete, tortyr och nu genom lägerchefen Thatchers (*host* anspelning på ett visst statsöverhuvud *host*) nya idé för att imponera på aristokraterna – jaktsporten “Turkey Shoot”.
Reglerna är enkla: fångarna släpps fria utan vapen och får ett litet försprång. Därefter jagas de till döds av vakterna, samt frivilliga ur societeten som finner nöje i denna sport. Skulle någon av fångarna lyckas fly undan de jagande, så belönas de med friheten.

När Quentin Tarantino besökte Australien för att göra PR för sina Kill Bill-filmer så passade han även på att deklarera Helvetesjakten som en av hans favoritfilmer.
Regissören Brian Trenchard-Smith har under sin karriär hela tiden rört sig i genrefilmerns marker – ständigt med en stor glimt i ögat och en näve brist på allvar. Inte så konstigt att han under 90-talet regisserade två delar av Leprechaun-franchisen. Helvetesjakten är gjord med samma självironiska attityd, vilket jag känner stundtals är synd då dystopitemat alltid är intressant att utforska med visst seriositet. Människorna i detta framtida samhälle är i princip slavar, där all form av oliktänkande bestraffas med döden eller att slava i ett av koncentrationslägren. Sex mellan fångar är tillåtet medan graviditet och homosexualitet bestraffas hårt. Fånglägren faller under projektet Re-Ed B-Mod (”Re-Education and Behaviour Modification”) och har t.o.m. en skön slogan som kan läsas längst ned i denna recension.

Det ska sägas att produkten rann på problem tidigt när inspelningstiden halverades och budgeten krymptes nämnvärt precis innan filmningen skulle börja. Med det i åtanke så har de förvaltat pengarna ruskigt väl. Förutom de mindre än skräckinjagande safaribilarna så stinker inte filmen av den ofta illaluktande låga budgeten. Kulisserna klarar av en snabb granskning och filmmakarna hade vett att låta större delen av filmen utspela sig i Australiens undersköna landskap. På negativa sidan finns att vissa skådespelare dubbades om, och då samtidigt blev av med den sköna australiensiska brytningen.

Steve Railback är filmens dragplåster efter att ha blivit nominerad till en Oscar för sin roll i kultklassikern Stuntmannen året innan. Han spelar hjälten Paul medan Olivia Hussey iklär sig den kvinnliga huvudrollen som Chriss. Paret är förvånansvärt halvdana som filmens fackelbärare vilket gör det svårt att riktigt känna spänning i helvetesjakten på våra fångar. Istället är det många av skurkarna som får bjuda på de intressanta karaktärerna. Michael Craig som den strikta men ack så kallblodiga fängelsechefen Thatcher med den brutale vaktchefen Ritter på sin högra sida. Sedan undrar jag, som alla andra som sett filmen, vad tusan filmmakarna tänkte med mutanten/varulven?

Filmen har växt till sig att bli en kultfavorit och det är lätt att förstå varför. Det är en vild blandning av splatter, science-fiction och exploitation med överraskande grova gore-scener och en del sleaze i form av bröst och dusch-sekvenser. I USA fick filmen den z-films osande titeln Escape 2000 medan den i Storbritannien istället, inte helt överraskande, kallades för Blood Camp Thatcher. En av filmens producenter var den välkände skådisen David Hemmings (Blow-Up och Profondo Rosso) som under 80-talet hade blivit alltmer aktiv bakom kameran.
Helvetesjakten håller stundtals en rask takt men innehåller tyvärr moment som känns alldeles för utdragna. Till viss del går det att skylla på låg budget och undermåliga huvudkaraktärer. Jag gillar emellertid den här typen av samhällssatir med en glimt i ögat där alla springer omkring i likfärgade overaller. Det är en av de bättre postapokalyptiska filmerna från Australien från denna tid (om man nu kan kategorisera den inom denna genre) och den idiotiska humorn och våldsamma aussie-action gör det till en b-film som är värd att spendera tid på.

”Frihet är lydnad. Lydnad är arbete. Arbete är livet.”

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.