Kanske är läkaren i Godsend (2004) besläktad med Dr. David Callaway i Hide and Seek. Sant är i alla fall att Robert de Niro inte följer ett gott vins livsöde – han har inte blivit bättre med åren. Rollerna har kommit allt frekventare, till synes verkar det som att han försöker hinna med så mycket som möjligt på ålderns höst. En betoning har blivit på komiska karaktärer – Showtime (2002), Släkten är värst (2000) vars uppföljare nyss hade premiär, samt Analysera ännu mera var långt ifrån imponerande. Istället har De Niro tyckts agera i ren slentrian där engagemanget ofta är frånvarande. Nu har turen då kommit till denna mörka thriller där han får spela mot nya stjärnskottet Dakota Fanning.
När den lilla flickan Emilys (Dakota Fanning) mamma dör, bestämmer sig hennes far – psykologen David Callaway, för att de två ska flytta ut på landet. Både för att få bort Emily från minnena, men även för att han alltid ska kunna finnas där för henne. Emily har nämligen dragit sig undan för omvärlden, och strax efter flytten visar det sig att hon har skapat sig en låtsasvän – vid namn Charlie. Som visar sig inte vara den trevligaste av vänner.
Hypen kring filmen har främst koncentrerat sig på dess unga filmstjärna – på det planet levereras det. Unga Dakota är väldigt bra, en flicka som nu är högaktuell på filmfronten – vi kunde nyss se henne tillsammans med Denzel Washington i Man on Fire (2004), och senare i år spelar hon Tom Cruises dotter i Steven Spielbergs nyfilmatisering av War of the Worlds. Dakota Fanning är vår nya Haley Joel Osment, vad gäller att vara det agerande underbarnet. De små rackarna växer ju upp så snabbt.
Robert de Niro är duktig när han genom David uttrycker den ångest i sina försök till att skapa kontakt med sin dotter, men långväga ifrån det bästa vi sett från honom. Vi kan väl bara snart konstatera att de Niro tappat stinget.
I andra roller kan vi se gamla flamman Elisabeth Shue samt X-Men hjältinnan och tidigare ryska i Bondfilmen Golden Eye (1995) – Famke Janssen som barnpsykolog och vän till familjen.
Stämningsmässigt lyckas Hide and Seek rätt bra där ljussättningen använts på ett effektfullt sätt – jämsmed att berättelsen blir allt tätare och drar oss in i dess väv blir skuggorna allt mer närvarande och vädret allt dystrare. Annars så kommer filmen med inget nytt. Det är rookien Ari Schlossberg som kokat ihop denna blandning av Sjätte sinnet (1999) och Fight Club (1999). Senast kom Machinist, The (2004) som gick i samma spår. Materialet blir då lite torftigt, hur väl Dakota än agerar eller hur mörka skuggorna ter sig. Vad jag annars gillar är den fattiga dialogen, ofta slarvas många filmer bort genom taskig dialog. Antingen berättas för mycket eller så läggs det fram på ett sådant sätt att det bara blir larvigt.
Att göra en lyckad psykologisk thriller kan vara svårt – det är en tunn linje att balansera på för att resultatet inte ska bli löjeväckande eller bara för tamt. Själv faller jag mer för Hitchcock-typen av thriller eller att gå rysare fullt ut. Men när en psykologisk thriller blir lyckad, som i tidigare nämnda Sjätte sinnet eller Seven (1995) blir det oftast riktigt lyckad.
Historien i Hide and Seek är tillräckligt suggestiv, välspelad och välbelyst för att göra den underhållande för den gemene biobesökaren. För filmnördarna kan Hide and Seek möjligen tyckas vara för lättsmält. Filmen försöker göra sig lite väl smart, och lyckas inte helt då logiken tryter. Förväntningarna levs inte fullt tillfredställande upp till när sanningens ögonblick kommer. Men det är inget magplask vi pratar om utan en godkänd avslutning och uppnystande. De psykologiska knepen för att skrämma funkar annars rätt bra. Trivsam, småkuslig och där stämningen lyckas där inte alltid logiken klarar sig är min bedömning av Hide and Seek.
