Historien börjar med att Mallory och Miller får i uppdrag att hitta och likvidera en viss Nikolaj, som förrådde dem på Navarone, och som sedan flytt och blivit överste hos partisanerna i Jugoslavien. Vid detta ögonblick av historien slår den första förvirringen till. Alla som sett eller läst föregångaren ”Kanonerna på Navarone” (1961) minns (möjligen) att den enda karaktär vid namnet Nikolaj i den historien var en tvättkille som fanns tjuvlyssnade på gruppen innan de for iväg mot Navarone. Hur han sedan kunde ”förråda” dem kan jag inte räkna ut.
Mitt förtroende för regissören Guy Hamilton var större innan jag såg filmen. Med ett flertal Bond-filmer på sitt sinne (bl.a. ”Goldfinger” samt ”Leva och låta dö”), så trodde jag att han skulle klara av att göra en mer hållbar historia. När även Carl Foreman, som skrev det suveräna manuset till ”Kanonerna på Navarone”, hade ett litet finger med i manuset – hur mycket som återstår av det är en annan fråga – trodde jag att filmen skulle klara att stå på egna ben. Istället blev det så att jag efter filmen satt med en hel låda med frågor och en frustrerande irritation med ett enda mål; Styrka 10 från Navarone.
Förutom Nikolaj-situationen så fanns det en till faktor som irriterade mig otroligt när jag såg filmen – Carl Weathers roll. Frågan jag ställer mig om och om igen genom filmen är vad har han där att göra över huvudtaget? Jag har aldrig varit med om en mer ologisk och taskigt skriven roll. Han verkar endast vara där som en representant för den svarta minoriteten och får släpa med sig de stereotypiskt vedervärdiga replikerna om jämställdhet och ghettoslang vilket självklart är ett starkt minus. Men sanningen var även att det var väldigt få afroamerikaner som deltog i andra världskriget, och absolut inte en karaktär som snarare skulle passa i en blaxploitation film.
Harrison Fords karaktär Barnsby, som är döpt efter Richard Harris gästroll i Kanonerna på Navarone, får släpa med sig Mallory och Miller när han ska ut på sitt eget uppdrag (vilket är Mallory & Co’s uppdrag i boken, förvirrande minst sagt). Ännu en brist som den här gången är orsakad av Harrison Fords nyvunna berömmelse i och med ”Stjärnornas krig” (1977); Mallory och Miller har förpassats till smärre passiva roller som inte gör väsen för sig förrän en sträcka in på halva filmen, medan Harrison Fords ungtupp ges ledarstjärnan. Hur det kan komma sig att han överrankar både Mallory och Miller övergår mitt förnuft. Men faktumet gör det tydligare hur de har förvrängt och lagt till i historien för att göra en film med ”stjärnan” Harrison Ford, och inte en film av kvalitet.
Annars gör Robert Shaw och Edward Fox en mer skämtsam och självironisk bild av karaktärerna Mallory och Miller som i ”Kanonerna på Navarone” spelades av Gregory Peck och David Niven. Miller är förvandlad till ett lustigt litet snille, långt ifrån hans mest suveräna roll som lönnmördaren Schakalen i filmen med samma namn.
I boken har Andrea Stavrou en stor roll, men i filmen har de raderat hans existens fullständigt. Kanske var det för svårt att hitta en ersättare för Anthony Quinn som spelade honom i ”Kanonerna på Navarone”.
Min slutsats är att filmmakarna genom sina irrvägar har misslyckats på alla punkter att göra en bra film; 1) Filmen är en usel adaption av boken, 2) det är en usel fortsättning på filmens föregångare, samt 3) filmen klarar heller inte av att leva sitt eget liv då den själv lider av så många brister.
Vad är det då som hejdar mig att ge den bottenbetyg? Äventyrselementen. Det vilar en smärre matinékänsla över filmen som får en att faktiskt känna en liten glädje över att följa ”grabbarnas” äventyr och påhitt. Agerandet hos våra tre ledstjärnor, Ford-Shaw-Fox, sätter en viss charm. Lägg dessutom till en tillfredställande tillbakalutad stämning, samt den spänning Guy Hamilton lyckas få med. När jag räknar in det i ekvationen så duger filmen att ses på när kraven inte är höga.
