Filmkultur

Hiroshima – min älskade

Alain Resnais hyllade Hiroshima Mon Amour har av kritikern Leonard Maltin kallats för ”The Birth of a Nation of the…

Alain Resnais hyllade Hiroshima Mon Amour har av kritikern Leonard Maltin kallats för ”The Birth of a Nation of the French New Wave”, för dess influenser på filmrörelsen genom sin filmiska uppfinningsrikedom. Idag kan det vara svårt att greppa vidden av Hiroshimas inflytande. Den kvarstår som en av de mest inflytelserika filmerna i mediets historia. Bland dess innovationer finns Resnais vågade experiment med användandet av flashbacks för att illustrera en känsla av minnen. Filmen pionjärade dessutom tekniken ”jump-cut” men är förmodligen mest känd för att den frigjorde filmmakare från en lineär dramaturgi. Filmen gav en Oscarsnominering till manusförfattaren Marguerite Duras, en välkänd fransk författarinna. I Cannes Filmfestival fick den en specialutmärkelse då den blivit exkluderad ur den officiella urvalet på grund av dess känsliga ämne och för att undvika att uppröra den amerikanska regeringen.
Hiroshima Mon Amour berättar historien om en fransk skådespelerska (Emmanuelle Riva) och en japansk arkitekt (Eiji Okada) som träffas och blir älskare i efterkrigets Hiroshima.

Kanske är det inte så överraskande att filmen inte började som fiktion, utan som en dokumentär. Först efter flera månaders grubblande bestämde Resnais sig för idén att Picadon, som var arbetsnamnet för dokumentären, skulle vara en fiktionsfilm, och att Hiroshima skulle bli sedd genom ögonen av en utländsk kvinna.

I de inledande minuterna är det bara skrämmande bilder på en stad i ruiner, och en stad i återuppbyggnad, vi får se till en voice-over, växelklippande till kropparna hos de det älskande paret i sängen. En stad som är en turistattraktion mindre än femton år efter att den blivit jämnad med marken, förmodligen fylld av människor som förväntar att se sina egna personliga tragedier göras betydelselösa i skuggan av denna monumentala tragedi. Precis som den franska skådespelerskan.
Hiroshima Mon Amour är en briljant film som utan att bombardera dig med visuella tricks eller högljudd musik använder hela sitt medium för att skapa en emotionell resa genom tid och rymd, minnen och medvetanden. Filmens dominerande motiv är minnen och med hjälp av sin innovativa dramaturgi utforskar Resnais den tunna linjen mellan minnen och nutid. När något extremt händer oss som är för stort för oss att bryta ned till mindre beståndsdelar kan det istället ta upp plats och ruva i vårt undermedvetna som en ständig skugga över vårt sinne. Tills vi har växt in i oss själva till den punkt där vi kan känna att vi kan ta in upplevelse kommer den aldrig tillåta dig att bli helt närvarande i stunden för att en del av dig fortfarande hänger kvar i ögonblicket när den extrema situationen hände dig. Det är i dessa stadier som de två huvudpersonerna i filmen befinner sig i.

Båda protagonisterna bär med sig tragedier i sitt förflutna, men medan den japanska mannen Lui bär på en kollektiv tragedi, som han inte vill glömma men samtidigt gå vidare ifrån, är den franska kvinnan Elles tragedi en personlig som hon är rädd för att glömma och som hon idogt håller fast vid. Lui försöker övertala Elle att stanna med honom i deras förälskelse, att leva i nuet, men Elle är för upptagen av sitt personliga spöke som hon aldrig delat med sig för någon. Essensen i filmen kommer nu till tals; kvalen i att bryta banden med de döda, att förändra sig själv. Inte förrän i slutet av filmen kan de två människorna närma sig varandra genom mer än sina tragiska erfarenheter och bli två människor pånyttfödda utan sina tidigare förluster.

Filmen påminner om Wong Kar-Wais likaledes tidlösa romantiska episod In the Mood for Love (2000) i både rytm och grava stämning. Men Duras passionerade poesi känns stundtals svårtillgänglig. Känslorna kan ibland kännas ogripbart stora vilket därefter aldrig gör filmen till en fulländad upplevelse. Den krypande långsamheten gör att filmen känns en halvtimme längre än den är, men upplevelsen växer på dig för varje återbesök du gör. För det är både en vacker och berörande kärlekshistoria i atombombens skugga om rädslan av att glömma och om hur vårt glömda, mörka förflutna kan forma nuet och avgöra vår framtid.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen