Från 1951 och ett decennium framöver blomstrade marknaden för b-filmer med science fiction tema. Orsaken var att de å ena sidan var väldigt billiga att göra med framförallt att de slog an precis rätt hos den nya målgruppen som dykt upp efter andra världskrigets slut – Ungdomarna! Som flockades till alla drive-ins för att se dessa fantasirika lågbudgetrullar. Inte konstigt att det var här regissörer som Edward Wood Jr. kunde slå sig in med filmer som legendariskt usla Plan 9 from Outer Space (1959). En film som kommer nära inpå denna vad gäller kvalitet, men ändå inte, är Killers from Space som huserar ingen mindre än Peter ”Mission: Impossible” Graves i huvudrollen som svårtrodd vetenskapsman. Efter en kärnvapentestning kraschar Dr. Douglas Martin (Graves) med sitt rekognoseringsplan. Medan piloten dör stapplar Martin till allas förvånings livs levande in på armébasen utan att veta vad som hänt. Men han beter sig inte som vanligt och efter att ha injicerats med sanningsserum får de veta sanningen. Utomjordingar förbereder sig från en underjordisk grotta att utplåna mänskligheten med hjälp av genetiskt förstorade insekter!
Killers from Space innehåller allt som en äkta b-sci-fi ska innehålla och gör sitt bästa med att dränka oss i arkivfilm medan man blir slagen av hur simpelt filmen är gjord. Fast kanske mest skrattretande är en scen där karaktärerna ska föreställa att se en atombombsexplosion genom ett fönster och en arkivfilm tagen från ett flygplan (!) har lagts på fönsterrutan. Perspektivskillnad må jag säga! Annars fortsätter listan på samma sätt; otaliga extremnärbilder av insikter för att ge intryck av storlek, jaktscen där vi får se Dr. Douglas springa förbi samma ställen ett x antal gånger. Men den essentiella bilden av Killers from Space är inte allt detta utan utomjordingarna som med sina biljardbollsstora ögon oförhindrat får en att le. Visst är det underbart med vilka knep filmmakarna försökte göra sina filmer speciella. Att ögonen bara sitter där utan att röra på sig gör det bara än mer härligt, speciellt när man tänker på att filmen ska föreställa sig att vara någon form av thriller.
Lägg även märke till det fina plothålet där man förbluffas av frågan ”Varför tog han inte upp lappen?”. Helt klart finns det mycket att ha kul åt i denna typiska ”så dålig att den är bra” film.
Peter Graves kanske inte gör sin starkaste prestation i sin karriär direkt, men se bara vilken inlevelse han visar upp när han blir strålad av utomjordingarnas gamma-rays. Onekligen mognade han med tiden, fast man måste tillstå det allvar han lyckas visa i en historia som är så imbecill. För Killers from Space är precis så dålig som man tror att den ska vara.
Filmen klockar in på ringa 70 minuter, även om min DVD utgåva kastade in handduken vid 65 minuter (någonstans måste alltså någonting ha klippts, troligen vid de två konstiga hoppen som förekom…). Enda anledningen till att filmen inte klassas som katastrofal är helt enkelt att den är gjord med rekvisita ögon, arkivfilm och lite insekter och det helt enkelt inte går att inte bli underhållen.
Scenografin är verkligen minimal, något vettigt foto (svartvitt självklart då färg var alldeles för dyrt för att få plats i budgeten) är det inte tal om och musiken är precis sådär överdramatiskt som man kan förvänta sig. Och när filmen börjar med en seriös voice-over röst som steg för steg ledsagar oss till bilder, som klarligen inte är tagna för filmen, på förberedandet för ett atombombstest och avslutar med de dramatiska orden ”This… is the beginning” innan titeln framträder i bild kan man tryggt luta sig tillbaka och veta exakt vad man kommer att få från Killers from Space.
