I Homecoming träffar vi på David Murch som arbetar för Vita Husets chefsstab. Under en intervju i ett Larry King-liknande program släpper han uttalandet att han önskar att alla soldater som omkommit i kriget kunde komma tillbaka och berätta hur gärna de offrade sina liv för sitt land. Lite anade David att hans önskan skulle slå in när det strax därpå plötsligt vaknar döda soldater till liv. Men tillskillnad från de hjärnhungriga och köttätande zombies vi är vana vid, är dessa enbart ute efter att få ge sin röst i det kommande presidentvalet…
Regissören Joe Dantes (Piraya, Gremlins) bidrag till den amerikanska TV-serien ”Masters of Horror” är en svidande rolig satir på Bushadministrationen baserad på Dale Baileys novell ”Death & Suffrage”. ”Masters of Horror” är ett projekt i Tales from the Crypts fotspår där producenten Mick Garris samlat ihop en skara skräckregissörer bestående av såväl veteraner som nya stjärnor och låtit dem få fria händer att göra en film efter sitt eget tycke. Resultatet har hittills blivit tretton en-timmes episoder av alla från John Carpenter till Takashi Miike, där redan en andra säsong är på gång.
Som alltid kan Dante inte låta bli att blanda in humor och det är bara att tacka och ta emot. En så här lyckad rysarkomedi har vi inte fått se på flera år! Om bara budgeten hade varit högre så skulle det ha kunnat bli ännu bättre, men det är inte dåligt det vi får. Tvärtom är det ett bevis på hur intressant ”Master of Horror”-konceptet är. Förvisso lider filmen av många av tv-produktioners förbannelser; mediokert foto, halvdan musik och inte minst vacklande skådespeleri. Fast detta står främst Thea Gill för som spelar över lite väl mycket medan resten av den mestadels kanadensiska truppen (filmen är inspelad i Kanada) klarar av jobbet dugligt. Bäst är Dantes gamle vapendragare Robert Picardo, som varit med i nästan alla av hans filmer, och nu får spela en närmast inkarnation av Dick Cheney. För trots att inga personer eller platser nämns med namn så är det omöjligt att missta sig vad det handlar om när allt görs så brutalt tydligt att man å ena sidan blir förvånad över att den har lyckats göras å andra sidan behöver ta den med lite salt. Slutet vacklar nämligen på gränsen till ett magplask.
Rent visuellt är effekterna lysande tack vare branschlegenderna Greg Nicotero och Howard Berger som gjort sminkning som perfekt prickar in bilden av filmzombien. Det är på filmens känslomässiga beröring som den står ostadigt. Medan svarthumorelementen stapplar säkert försöker den även smyga in toner av drama som mest blir malplacerade i en film som så tydligt är en lekfull satir, för att inte säga en rullande bulldozer mot dagens USA. Kalibern på agerandet håller inte alls i den klassen för att lyckas med ett sådant tilltag.
Visst skulle man gärna ha sett en hel del finputsningar på sina platser, men för att vara en tv-produktion är det imponerande. Brister till trots, tack vare en slagfärdig kritik kan Homecoming rekommenderas starkt att se. Förhoppningsvis får regissörerna mer att röra sig mer i framtiden så att de kortkommanden som filmen tyvärr får sig ett däng av kan motverkas.