Först Brasilien och nu Spanien! Vår favoritdetektiv är verkligen en berest man. Dessutom är filmen skriven, producerad och regisserad av José Luis Garci som vann Oscar år 1982 för Begin the Beguine och blivit nominerad inte mindre än tre gånger till för samma pris. Han borde vara kompetent kan man tycka, men det enda case som Holmes & Watsion. Madrid Days lyckas lösa är ett illa fall av sömnproblem. För detta är en rejäl snooze fest.
Det är inte helt lätt att följa med alltid i filmens handling men jag gör ett försök. Sherlock Holmes är KK med Irene Adler som trånar efter hans kalla hjärta och tycker han borde följa med till Madrid. Helt orelaterat har Holmes drömt om Madrid och verkar helt säker på att den mördare som härjar i den spanska huvudstaden är kopplad till Londons egen Jack the Ripper. Så han tar sitt pack och pack (läs: Dr. Watson) och drar dit. Språket är inget problem, då skådespelarna redan pratar spanska. Väl på plats i 1890-talets Madrid så händer inget direkt. Några mord. Men som tittare har man redan somnat vid det laget.
Varför man envisas att ställa Holmes versus Jack the Ripper är för mig ett mysterium, det blir ju inte så vidare spännande när det är baserat på verkligheten och verkligheten slutade med en antiklimax. Men det är också det enda mysterium som filmen bjuder på. Jack Uppskäraren används mest som en Macguffin för att placera Holmes i Madrid. Väl där så handlar filmen mer om hans kärleksrelation till Irene Adler, Watsons otrohet, korrupta politiker och en journalist och dennes flickvän till dansös.
José Luis Garcia Pérez som Watson är bra, han ser konstant pillemarisk ut. Holmes har grått hår och… ja, han gör faktiskt inte mycket alls i filmen. Gary Piquer som spelar honom ser mest trött ut. Och vidare som Holmes känns han aldrig. Inga briljanta deduktioner, ingen smart arrogans. Oftast dyker de mest upp i utkanten av en scen och tittar på. Den dåvarande borgmästaren i Madrid spelar sin egen släkting, kompositören Isaac Albéniz, vilket säkerligen hjälpte med att få tillstånd att filma runt om i staden.
Holmes & Watson. Madrid Days är en ansträngande film att se då den själv tappar fokus hela tiden men framförallt för att nästan varenda helvetiska scenbyte görs med cross-fade (övertoning). Inga hård klipp. Vilket är oerhört sövande och tar bort all form av spänning. Om det funnits någon det vill säga. Det finns förresten ett mysterium i filmen, Irene Adler envisas med att kalla Sherlock Holmes för Scott, ingen aning varför.
Ofta finns det ett kuriosavärde när filmmakare tar till udda vinklar på Holmes & Watson, men här finns det inget sådant. Inga taffliga försök till kulturkrockar som i tidigare nämnde Brasilien-äventyr. Viss samhällskritik och reflektion görs om dåtidens Spanien men det bjuder också på bottennappet när Watson och Holmes i en helt irrelevant utsvävning kommer till försvar för tjurfäktning – då uppstår ett smärre illamående.
När filmbolaget släppte en första trailer för filmen fick den så mycket kritik att bolaget snabbt klippte ihop en ny nästkommande vecka. Den trailern är sjukt kul att titta på efter att man har sett filmen då det märks så pinsamt mycket hur de ansträngt sig för att få Holmes & Watson. Madrid Days att verka mer spännande än den är. Förutom en del bra kulisser och en del bra skådespelarinsatser från biroller så finns det inget som säger att du inte ska undvika just detta fall med Sherlock Holmes
