Filmkultur

G.I. Joe: The Rise of the Cobra

Leksakstillverkarna Hasbro har en gyllene sommar när två av deras mest kända franchiser brakar lös på biograferna. Transformers 2 har…

Leksakstillverkarna Hasbro har en gyllene sommar när två av deras mest kända franchiser brakar lös på biograferna. Transformers 2 har redan visat att de är mer än vad ögat kan se genom att slå kassarekord. Nu är det 80-talisternas actionfigurer G.I. Joe som tillslut får sin egen filmatisering. G.I.J.O.E. är en akronym för ”Global Integrated Joint Operating Entity”, men i Europa döptes leksakerna om till ”Action Force” och blir därför en marknad som inte har samma nostalgiska relation som den amerikanska publiken.
När den ondskefulla organisationen Cobra hotar att ödelägga fyra storstäder runt om i världen måste den internationella antiterroristgruppen G.I. Joe sätta stopp för deras planer.

Regin står Stephen Sommers för som efter Mumien: Återkomsten fick CGI-hybris och gjorde kalkonschabraket Van Helsing. Det blev då snabbt smärtsamt tydligt att Sommers inte var en regissör som visste hur man använde sig av specialeffekter på ett bra sätt utan lät storyn gå i andra hand. Med en film som G.I. Joe så skulle det emellertid kunna fungera rätt bra. Och till viss del gör det också det. Du har aldrig tråkigt för ett ögonblick när saker konstant händer. Problemet är bara att bakom den stinkande högen av överanvända (fula!) specialeffekter hittar vi ett unket lager av pinsamt tama one-liners och icke-existerande handling. Lägg där till den hemska Channing Tatum i huvudrollen som fortsätter att plåga biopubliken med sin totala brist på talang.

Genom sin over-the-top hängivelse så gränsar filmen närmast till komedi, men parodimässigt har vi redan sett en lyckad tagning av genren i fantastiskt roliga Team America. Här snubblar filmmakarna på sin egen näsvishet när de tar sig själva på för stort allvar. Resultatet är nästan en komplett förkroppsligande av en leksaksfilm där actionfigurerarna kommit till liv med allt vad det innebär; folk poserar i militärkläder och hänger sig till non-stop action som saknar all rim och reson med dialog som skriven av en… ja, tioåring.

Även om riset låter hårt så blev jag faktiskt inte vidare besviken. För vad kan man egentligen förvänta sig av en leksaksfilm? Frågan är bara hur många som faktiskt vill se den uppföljare som filmen, inte överraskande, lägger upp? Det här en fartfylld blockbuster gjord för de som var små i mitten på 80-talet och lekte med actionfigurer. Förmodligen är det också barnen idag som kommer att uppskatta G.I. Joe bäst. För oss andra så kan vi göra ett försök att så gott det går ignorera filmens missöden för en stund och dra oss med i dess absurditet. Inga löften på att det kommer lyckas.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen