När vi trodde att varulvstrenden från 80-talet var död för gått så släpptes Wolf (1994), regisserad av den erfarne Mike Nichols och med två publikdragande filmstjärnor i huvudrollerna – Jack Nicholson och Michelle Pfeiffer. Mike Nichols har sedan genombrottet med Vem är rädd för Virginia Wolf (1966) varit en aktad regissör som varvat drama med komedi, från klassikern Mandomsprovet (1967) till långt senare Harrison Ford komedin Working Girl (1988). Med Wolf försökte han väcka en då utdöd genre till liv.
Jack Nicholson spelar en chefredaktör för ett förlag, som på en bilresa hem blir biten av en varg han kört på. Efteråt börjar han känna sig konstig, sinnena blir allt starkare. Samtidigt så blir han degraderad på jobbet, och träffar på dottern till sin chef.
Wolf är en intressant vinkling på varulvsmyten, ett försök att göra ett seriöst drama av fascinationen – man blir varg. Varvid filmen helt ignorerar det tidigare självklara skräckmomentet. För vad är inte varulven om inte en skapelse av vår rädsla? Första halva spelplanen av filmen byggs spänningen och tempot långsamt upp, sedan slår det snabbt slint då filmen dras mellan två motpoler – skräck och drama, varvid experimentet misslyckas till vår besvikelse.
I sitt förvirrande försök lyckas Nichols varken ingjuta skräck i tittarna, eller få någon sympati till karaktärerna. Således till den grad att vi snarare sitter otillfredsställda i skenet av eftertexterna och funderar på vad Wolf egentligen ville säga.
Men där misslyckandet rasar gror en smula ljus. Nichols lyckas frambringa en helgjuten mörk stämning som etsar sig fast till vår bild av Wolf, så när vi tänker tillbaka på filmen passar sig bäst de två adjektiven – mörk och stämningsfull. Mike Nichols är en bra regissör, regin är inte oäven och om han vetat bestämt vart han velat gå så kan det tänkas att filmen kunnat räddas.
Tvärtemot de riktigt bra varulvsfilmerna En amerikansk varulv i London (1981) och Howling (1981) så är inte varulvarna filmens stjärnor, utan skådespelarna. Vad är det annars som lockar till denna rulle om inte för att se den trefaldigt Oscarbelönade Jack Nicholson och vackra Michelle Pfeiffer. En snabb blick kan få en att tycka att det är dessa två namn som gör reklam för filmen, inte dess handling. Så lyckas de två rädda filmen i nöd?
Jack Nicholson har fått i uppgift att spela en i stora drag sympatisk och god människa. En uppgift jag ser svårt då Jack har en svårighet att tas för en sympatisk människa, när hans hånfulla leende förföljer honom. Han ser helt enkelt inte allt för snäll ut. Annars så gör han ett som vanligt bra agerande i sin förvandling, vilket skulle blivit riktigt intressant att se om filmen utvecklats mot det hållet. Nu känns hans skådespel som man-under-förvandling lite meningslöst och bortkastat.
Michelle Pfeiffer är en duktig aktris och gör även hon bra ifrån sig, men jag kan inte riktigt se varför hennes roll alls är med i filmen. I försöket att göra en drama, och lägga till en bihandling om en udda romans så hamnar Pfeiffers karaktär i gråzonen som vid närmare eftertanke klarligen inte borde kommit med i filmen. Nästan bäst i filmen är faktiskt James Spader, som Nicholsons protegé, marknadsansvarig. I sitt fumlande rövslickeri, lyser det starkt igenom karaktärens riktiga personlighet och jag finner det ett riktigt bra agerande.
Om vi nu bortser från varulvs-, och kärlekshistorien skulle det kunna tänkas att filmen är en uppvisning i hur olika människor hanterar förhållanden och sina liv. Men att lägga det i denna kontext är bara dumt.
I slutändan är Wolf ett tamt pretentiöst försök att göra en genremix som inte var menat at lyckas. Effekterna är i rätt klass, och stunten likaså, så för den inbitne varulvsfilmsälskaren så finns det en del intressanta vändningar och vinklar att se. Denna lilla räddning frånkommer inte faktumet att stjärnorna är filmens enda sirener som lockar oss att ge den en chans, men vi upptäcker snart sanningen att utan herr Nicholson och fru Pfeiffer skulle Wolf säkerligen hamnat längst ned i videohyllorna tillsammans med resten av b-filmerna.
