Studio S Entertainment har äntligen släppt filmen som Steven Spielberg lyckades få totalförbjuden i USA, för evigt! Filmen släpptes efter en massiv reklamkampanj i USA med titeln Great White under tidigt 1982. Efter att filmen dragit in dryga 18 miljoner dollar bara under den första månaden drog Universal Pictures och Steven Spielberg filmen inför rätta. I stämningen hävdade de att Jättehajen – Vindsurfarnas skräck var ett plagiat av Hajen (1975). De vann domslutet och filmen har sedan dess aldrig visats på bio eller släppts på videomarknaden i USA. Ironiskt nog släpptes filmen i Spanien som den tredje delen i Hajen-franchisen. Och visst. Jättehajen är utan tvekan en ruskigt skamlös ripoff också, men vem säger
Hjälten tillika författaren och marinbiologen Peter Benton spelas av James Franciscus, mest känd för huvudrollen i Bortom apornas planet. När den lilla turistorten där han bor börjar terroriseras av en monstruös jättehaj och politikerna väljer att blunda för faran genom att vägra ställa in den kommande vindsurfningstävlingen måste Benton, en inte allt för subtil hint till Hajen -författaren och marinexperten Peter Benchley, ta saken i egna händer. Tillsammans med gamle sjöbjörnen Hamer ger de sig ut för att sätta stopp på monstret innan allt som nuddar vattnet får sätta livet till.
Kvalitetsmässigt hade Spielberg inget att oroa sig över. Det ska dock erkännas att Jättehajen ändå håller högre klass än ett par av Hajen-uppföljarna. Även om vissa av effekterna är lite primitiva så lyckas Enzo G. Castellari pressa ur spänning från den tämligen välgjorda monsterhajen och filmen måste klassas som en av de bästa och mest underhållande hajskräckfilmerna. Berättartekniskt känner man igen regissören och visst ser man Enzo G. Castellari visuella stil skymta förbi, men han passar nog ändå bättre inom annan genrefilm som skräck och spaghettiwestern. Stämningen hålls annars på en bra och intresseväckande nivå medan musikbröderna Angelis gör också sitt bästa med att härma John Williams hajstråkar utan att förlora sitt eget distinkta ljud. Tyvärr är det en av de sämre jag hört från dem.
Vic Morrow som tragiskt omkom i den ökända helikopterolyckan under inspelningen av John Landis episod till Twilight Zone – På gränsen till det okända (1983) har fått iklä sig en variant av Hajens Quint, med mustasch och skrattretande falsk skotsk brytning att skryta med. Tillsammans med Franciscus ger de sig ut för att göra slut på monsterhajen en gång för alla.
Denna duo går inte av för hackor, mycket tack vare att det är amerikanska skådespelare som använder sina egna röster. Bristningarna i agerandet ligger som alltid i dessa italienska lågbudget genrefilmer hos de italienska skådisarna som ofta talade sitt eget språk för att sedan bli dubbade. Inte för att den ytliga dialogen är något att tala om. För Castellari kännaren dyker ett flertal kända ansikten upp.
Filmens egentliga största klavertramp är att den snuvar oss på en fullvärdig klimax! Även där kan den inte låta bli att kika på originalet men där Hajen lyckades sätta pricken över i:et med ett närmast explosionsartat slut så känns Jättehajens efterapningsförsök som en fem-öres smällare. Då räcker det inte att James Franciscus skriker ”Damn you!” åt hajen och kastar sig i vattnet.
Ett uselt användande av arkivmaterial där inklippens taskiga kvalitet gör det pinsamt tydligt hur dåligt ihopklippt hajsekvenserna är drar ned betygen en aning. För att kompensera detta är deras haj ännu mer glupsk och djävulsk än Spielberg någonsin kunde drömma om. Människor äts upp som ett smörgåsbord på en svensk firmafest och inte ens en helikopter får vara ifred. Inte är det en haj som lockar ut mig i vattnet. Castellaris mindre finess, mer blod strategi resulterar i en blodig, underhållande rulle där varken vindsurfare, båtar eller helikoptrar lämnas ifred!
