Jay & Silent Bob – Stjärnor utan hjärnor

|

Ladies Ladies Ladies! Jay & Silent Bob are in the hizzouse!!”

När de två pundarna Jay & Silent Bob förbjuds att stå vid sitt favoritsnabbköp där de säljer droger, försöker de hitta något annat att fylla deras nu tomma liv med. När de får reda på att det görs en film på deras tecknade motsvarighet Bluntman & Chronic bestämmer de sig för att åka till Hollywood för att sätta stopp för filmen, och alla de som snackar skit om dem på Internet.

Sagan om karaktärerna Jay & Silent Bob tog sin början i den svartvita independentfilmen Clerks (1994). Sedan dess har de två pundarna existerat som en röd tråd knytandes samman serien, som efter framgången med Clerks fortsatte med Mallrats (1995), Chasing Amy (1997), Dogma (1999) och nu det femte och avslutande kapitlet. Ett litet kultfakta är att Chasing Amy var Quentin Tarantinos favoritfilm 1997.

Originaltiteln till filmen är Jay & Silent Bob Strike Back, en parodi på Star Wars filmen. När den släpptes på de svenska biograferna hade titeln förenklats till endast Jay & Silent Bob med undertiteln Stjärnor utan hjärnor. När filmen nu släpps på video och DVD så heter den endast Stjärnor utan hjärnor, som jag härmed klassar som den sämsta svenska titeln på en film. Titeln har inget med själva filmen att göra utan förvärrar endast att de potentiella tittarna skulle bli förvirrade. Jay & Silent Bob slår tillbaka, vilket vore den direkta översättningen skulle passa otroligt mycket bättre både för handling och för de svenska fansen av Kevin Smiths filmer.

Kevin Smith skrev Jay & Bob som ett avsked till det ”Askewniversum” (Kommer från namnet på Kevin Smiths produktionsbolag – View Askew Productions) där hans filmer dittills cirklat och som inbördes kopplats samman av karaktärer, referenser och teman. Med det i tanken kan vi då ha större förståelse för att det blivit en sådan ”skämtsam” film utan några direkta ansträngningar på en vettig eller hållbar handling.

Något som både är anmärknings- och beundransvärt är Smiths förbluffande manus. Karaktärerna kan prata sig blåa med Smiths pläderingar som både känns äkta och genomtänkta medan vi samtidigt slås av häpnad för hur de är konstruerade och får karaktärerna att bli genuina. Ingen av dessa kvaliteter har manuset till Jay & Silent Bob.
Istället har han skapat egna slanguttryck som karaktären Jay använder sig av kombinerat med ett oräkneligt antal sex och bögskämt. På den punkten har Smith verkligen glömt att vissa saker ska man ta med måtta. Tolka det inte fel att jag tycker att det är ett dåligt manus – det innehar sina ljusa stunder. Smith kunde kanske ha lagt lite mer tid på att knyta samman alla de små filmreferenssketcher som hela filmen är uppbyggd av. Jag kan inte säga att jag inte uppskattar dem, då jag själv är lite nördig när det gäller filmer som skämtar om andra filmer.

Efter Dogma (1999) var förväntningarna hos fansen enorma då Kevin Smith annonserade att hans nästa projekt skulle bli en film med favoritkaraktärerna Jay och Silent Bob i ledrollerna. I alla hans tidigare historier har de figurerat som underhållande bifigurer, och var speciellt framträdande i just Dogma, där de tillför många roliga scener. Nackdelen när man har sådana förväntningar är att man oftast blir besviken, hur än filmen gör ifrån sig. Resultatet är en berg-och-dalbana där dåliga skämt blandas med skrattsalvor.

Regissören själv spelar den tystlåtne Silent Bob medan Jason Mewes, som är en gammal vän till Smith, spelar Jay. Ingen av dem har någon skådespelartalang att tala om – med stark betoning på Mewes. Kevin Smith kan vara riktigt rolig. De sketcher han gjort till Jay Leno Show är hysteriskt kul, men rollen som Silent Bob är rolig i måtta och i en hel film fungerar det inte att knipa käft. Faktum är att Jay och Silent Bob inte är karaktärer för att hålla upp filmen. Ironiskt nog så är det istället birollerna, den plats Jay och Silent Bob haft i de tidigare filmerna, som frambringar de flesta skrattillfällen. För vem vill ärligt talat lyssna på sex och bögskämt i en och en halv timme?

När filmen hade premiär på de amerikanska biograferna i slutet av 2001 förklarade Kevin Smith att besökarna inte behövde ha bevittnat de tidigare delarna i serien för att kunna uppskatta filmen. När sedan DVD utgåvan släpptes ett halvt år senare erkänner han att sanningen var den motsatta. För att fullt kunna förstå skämten krävs det nästan att vi sett samtliga filmer. Detta gäller även för att kunna uppskatta filmen i sig. Så det är ett råd innan ni ser Jay & Silent Bob – se hans tidigare filmer först. Är ni sedan inte speciellt imponerande, kommer ni inte att hitta så mycket i denna film heller. För när det kommer till kritan så finns det bara två läger när det gäller Kevin Smith – antingen är man ett fan av hans filmer, eller så avskyr man dem. Jag är fortfarande ett fan!

Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.