Andra världskriget lider mot sitt slut. De allierade sätter in alla medel för att fördriva nazisterna ut ur Östeuropa. Högst uppe på den lilla grekiska ön Navarone, har tyskarna några enorma kanoner som kan träffa allt inom en radie av 200 kilometer. Dessa kanoner är det enda som hindrar de allierades styrkor att göra slut på tyskarnas terrorvälde. Det finns bara en lösning på problemet. En grupp självmordskandidater blir skickade till den lilla ön med ett enda mål i sikte; att förstöra kanonerna på Navarone!
En mästerlig äventyrskrigsfilm! Jag är inte ensam om att ha en förkärlek för filmer där en grupp bestående av specialister och experter av diverse slag för att skickas ut på ett näst intill omöjligt uppdrag. Nästan hela filmen är inspelad på plats i Grekland och det märks då vi aldrig får intrycket att den är inspelad i en studio. Miljön och platserna är verkliga fynd, och de kunde inte ha funnit bättre platser att spela in på.
Alistair MacLean kunde sitt hantverk när det gällde att författa spännande krigsromaner. På sitt samvete har han även Örnnästet och Polarstation Zebra – även de filmatiserade krigsklassiker som inte bör missas. Kanonerna på Navarone är en välgjord adaption av boken, och lyckas frambringa spänning till tittaren, med ett imponerande välskrivet manus som gjort karaktärerna mycket mer intressanta och lagt till inre tvister som det slår gnistor om. För en gångs skull är jag glad över att filmen är skriven annorlunda än boken, då den har blivit så mycket bättre än en direkt kopia. Regin stod den nyligen avlidne J. Lee Thompson (1914-2002) för, och Kanonerna på Navarone blev det främsta av hans verk.
Gregory Peck är en mastodont i sin utstrålning. Detsamma med den evigt fantastiske Anthony Quinn (1915-2001). Men för mig så är det en annan skådespelare som jag fastnar för. Nämligen David Niven som jag är rätt svag för, och som här framför en av sina bästa rollprestationer. De tre har valts med omsorg och passar även perfekt in på bokens karaktärer. Med deras utstrålning och känsla lyfts hela filmen upp och jag vet inte vad som skulle ha blivit av filmen utan dem. Kanske slutat som den mycket sämre uppföljare som kom 17 år senare, Styrka 10 från Navarone. Även den baserad på en av Alistair MacLeans böcker, som dock även den var sämre än föregångaren.
Uppskattande är realismen som ändå genomspirar filmen. Värt att nämna är båtfärden i stormovädret där det verkligen känns hur vattenmassorna slungas mot båten och besättningen. Då gläder man sig att sitta hemma i soffan långt bort från stormiga hav.
Effekterna är dugliga och gör filmen rättvisa. Och så rättvisa var de att filmen fick Oscar för bästa specialeffekter. Men man blir lätt petig efter att ha sett dinosaurier springa på jorden igen.
En detalj som är kärt att klaga på i andra världskriget episoder råkar vara tyskarnas vältaliga engelska. Det förefaller som att alla tagit en sväng förbi Oxford och sedan lagt på en halv usel tysk brytning. Men då kan jag glatt säga att de gör sitt bästa för att tala sitt tungomål i Kanonerna på Navarone. Det är endast då när det verkligen är tvunget, i diskussioner mellan hjältarna och tyskarna samt när det har betydelse för handlingen, som de släpper förbi sitt ordförråd av anglosaxiska. Annars talas det väldigt väl, både tyska och grekiska. Nämnvärt är även att tyskarna heller inte klassas som dumsnutar, utan vi får känslan att det verkligen skulle bete sig som de gör. Finns en äkthet i att filmskaparna inte försöker gräva ned deras intellekt för att glorifiera de allierade, som annars ofta händer. Den grekiska befolkningen känns väldigt äkta, men så är de också genuina.
Ryssen Dimitri Tiomkin komponerade ett fläktfyllt musikspår, där öppningsmelodin ingjuter en känsla av att äventyr och spänning är att komma. När filmen avslutas med samma stråkar så inser vi att filmen givit oss allt vi ville ha, och lämnar oss med en nöjd känsla av att vi fått se en riktigt bra rulle.
