År 1972 blev Långt ner i halsen (i fortsättningen nämnd som dess mer kända originaltitel Deep Throat) den första pornografiska filmen att bli mainstream genom att hamna på biograferna. Ditintills hade stag- och porrfilmen förvisats till bordeller och speciella småbiografer. Den moralstänkta staten försökte då statuera ett exempel genom att bannlysa Deep Throat, göra raider mot biograferna som visade den och dra den till domstol för sedlighetsbrott. Att gå och se filmen blev ett uttryck för människans rättigheter. Biobesökarna vill inte bestämmas vad de fick se och inte. Men vad är då så speciellt med denna film? Visst så var den ovanligt nog i långfilmsform, starka sextioen minuter, den hade ett bildspråk som rörde sig mot den mer kommersiella men framför allt hade den en gimmick. Nu till ”handlingen”:
Linda Lovelace är frustrerad over att hennes högst energetiska sexliv lämnar henne otillfredsställd. Hon bestämmer sig därför för att söka hjälp för att se varför inga klockor ringer när hon kommer. Doktor Young (Harry Reems) informerar henne att källan till hennes problem ligger i att hennes klitoris är felaktigt lokaliserad i hennes hals – men att det finns ett väldigt enkelt sätt att lösa detta på. Något doktorn och andra män fortsätter med att demonstrera.
Inte bara pratades filmen om på talkshows och Hollywoodstjärnor som Jack Nicholson och Warren Beatty ställde sig bakom den, utan den var också rolig. Deep Throat var en komedi vilket gjorde det mer legitimt att gå och se den. Både regissören Gerard Damiano och biobesökarna erkände att det inte var någon vidare bra film. För det är det definitivt inte. Men den är intressant på många sätt. Inte bara att den tog sex dagar att göra och är den mest lönsamma filmen någonsin. Dessutom användes titeln som namnet på Watergate-skandalens källa.
På ett sätt är det en banbrytande film med omvända könsroller, den handlar om en kvinna som söker njutning och finner det på ett udda sätt. Genom växelklippning med en raket och fyrverkeri försökte regissören visa en kvinnlig orgasm. För många blev det även plötsligt okej att tycka om oralsex och finna sin egen njutning. De flesta hade vid den tiden inte hört talas om klitoris och det var allmänt fastslaget att penetration var det enda sättet för en kvinna att komma. Därför lyftes filmen fram av både kvinnokämpar och aktivister som kämpade för sina rättigheter.
Åt den mörkare sidan finns de intervjuer och biografier stjärnan Linda Lovelace gjorde ett tiotal år efteråt där hon avslöjade att hon blivit tvingad under pistolhot att göra filmen och pekar på en scen som bevis där hon ska ha blåmärken.
Filmen i sig är på intet sätt erotisk. Och vad gäller Lindas specialitet så ser det inte vidare lockande ut. Lägg där till en viss bisarrhet att höra någon sjunga om stora magiska bubblor under en sexakt. Deep Throat har nämligen ett eget soundtrack och theme song. Något som var mycket vanligare då för pornografiska filmer. Så vad finns då att hämta hos filmen. Förutom att vara ett viktigt tidsdokument så är den rätt skrattretande och rolig att se. Harry Reems knäppa läkare är en syn för sig. Annars är filmen inte så konstigt nog rätt kass.
Släppt precis när USAs sexualfrihetsrörelser, mänskliga rättigheter och subkulturella värderingar höll på att nå sin kokpunkt, blev Deep Throat ett betydande kulturellt fenomen vars effekt fortsätter att påverka oss än idag.
