Filmkultur

The Fog

The Fog lyckas med bedriften att vara årets sämsta film innan året ens knappt har börjat, men en så tarvlig…

The Fog lyckas med bedriften att vara årets sämsta film innan året ens knappt har börjat, men en så tarvlig och korkad ursäkt till film har inte skådats på länge. Man hoppas att John Carpenter våndas över att ha producerat denna remake på sin 1980 års film Dimman. Nyversionen tar allt som var bra i originalet och kastar det i soptunnan. Och det riktigt skamliga är att de hade en stor budget, tillskillnad från den independentfilm den bygger på. Den oerhört röriga och ihåliga handlingen handlar koncist om det ö belägna samhället Antonio Bay som ska fira de fyra män som grundade staden när platsen plötsligt överfalls av en gigantisk dimma som drar upp den hemska sanningen bakom grundandet av Antonio Bay.

Vad som hänt i regissören Rupert Wainwrights hjärnkontor sedan Stigmata (1999) får vi aldrig veta. I The Fog lyckas han skapa noll stämning och skräck, samtidigt som han bryter mot alla vettiga regler för en bra skräckfilm; ”Du skall icke missbruka ljudeffekter”. Istället för att låta en knackning på dörren låta som knackning har de lagt på ett gigantiskt smällande som så klarligen är en ljudeffekt att man blir förvånad när det visar sig komma från dörren. Att det sedan är exakt samma ljudeffekt till alla sorters dörrar gör det bara mer löjeväckande. ”Du skall icke missbruka flashbacks”. Den ruggiga läsningen av Hal Holbrook i originalet har nu blivit en filmatiserad historia som dragits ut över hela filmen, till vårt förtret då den skrämmer lika lite som resten av filmen och bidrar inget till handlingen när vi ständigt kastas tillbaka till denna flashback.
Visst brast det effektvis för tjugofem år sedan, men ärligt talat är denna datoranimerade dimma värre. Speciellt när de struntar fullständigt i någon konsekvens för vad dimman kan göra så att man aldrig får grepp om vad den kan göra eller är. Det verkar inte ha funnits någon form av intelligent tanke bakom alla tama försök till skrämselscener.

Radiopraterskan Stevie Wayne har förvandlats från en stark kvinnlig protagonist som stannade på tornet för att hjälpa andra till en mjäkig behövande som dessutom flyr posten och har en usel radioröst. Selma Blair gör en av sina sämsta insatser i en av sina sämsta roller. Men då ska vi inte glömma ”Smallville”-stjärnan Tom Welling som inte övertygar någon som fiskare, eller för den delen den kanske mest malplacerade rollen i mannaminne, Bert Spooner. Hur tusan hamnade en slangslängande, ja det är så hemskt, afroamerikan på en fiskebåt i ett helvitt fiskesamhälle på en ö? Sist men definitivt inte minst irriterande är Maggie Grace som Elizabeth Williams. Hon fungerar hyfsat så länge hon inte stirrar med en drömmande blick ut ur bild, vilket hon gör större delen av tiden. Sedan att verkligen ingen av karaktärerna övertygar eller ens känns som människor av kött och blod orkar jag inte ens gå in på. Det bästa ni kan göra är att inte lyssna på dialogen alls. Den säger ändå inget vettigt.
Att slutet är det värsta av allt är kanske inte så konstigt då.
Bara tanken på The Fog får hatet att växa i mig. Inte bara för att jag tycker om originalet, men för att det är en av mest irriterande hemska filmer jag sett. Undvik den om det så hängde på era liv!

Betyg 2

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen