År 1988 slog den banbrytande Vem satte dit Roger Rabbit kassarekord på biograferna samtidigt som den höjde ribban ofantligt för hur koncensus ska uppnås i en film som kombinerar spelfilm med tecknade element. Sedan dess har den delen av industrin gått knakigt fram, så när Space Jam dribblade sig fram år 1996 var det ett kärt återseende av denna filmform, fastän filmen idag mer liknar ett PR trick för Michael Jordans karriär. Någon som inte var i samma extas över Space Jam var regissören Joe Dante som fann att den förstörde de tecknade karaktärernas personligheter. När den påtänkta uppföljaren till nyss nämnda film kom till hans bakgård, så tog han den under armarna, döpte skämtsamt om projektet till ”Anti-Space Jam” filmen och satte som mål att återuppväcka de klassiska figurernas heder. Detta skulle inte komma att bli helt utan problem.
Trött på all uppmärksamhet som Bugs Bunny får och alltid komma i andra hand så får Daffy Duck tillslut nog och får sparken från Warner Bros av den humorbefriade Kate Houghton (Jenna Elfman). Hon beordrar DJ Drake (Brendan Fraser) som extraknäcker som vakt (egentligen är han stuntman åt Brendan Fraser) att fånga och eskortera Daffy ut från filmstudion. Det ena leder till det andra och tillslut är hela gänget ut på en vild jakt efter den blå diamanten för att rädda DJ’s pappa.
Ända sedan projektet började ta fart har det kantats av problem. Onda rykten har svärmat kring inspelningen och efterproduktionen. Manuset har fått skrivas om ett flertal gånger medan det sagts att filmbolaget haft alldeles för mycket att säga till om. Alla dessa omständigheter ledde till att mina förväntningarna sänktes till nästan botten, med mitt hopp i Joe Dante som enda ljuspunkt. Jag blev därför positivt överraskad när det visade sig att Dante onekligen hade klarat uppdraget och levererat ett publiktillfredställande äventyr. Någon Vem satte dit Roger Rabbit kom den dock inte nära.
Handlingen är vid en första inblick en salig röra, men vi hinner snabbt ikapp förståelsen att Dante här inte heller försöker göra en logisk handling utan använder sig av knep från den tecknade världen för att göra en film som är en sådan blandning av de båda filmvärldarna som möjligt. Kul tillvägagångssätt men konceptet håller tyvärr inte i alla knutar då man ändå inte alltid hänger med i de snabba vändningarna och sluddrande dialog (Daffy). Fast när man tänker på alla de manusomskrivningar som gjorts så kanske detta var det bästa möjliga.
Looney Tunes: Back in Action lider klarast, inte helt oväntat, av agerandet från skådespelarna. Jenna Elfman, känd från tv-serien Dharma & Greg, framkallar inte ett enda skratt. Brendan Fraser lär halvt som halvt om sig misstaget från floppen Dudley Doo Right, att ren och skär slapstick inte är underhållande utan en rolig kontext. Fraser lyckas emellertid bättre än sin motspelerska vad gäller repliker, slapstick och att framkalla skratt. Inte minst att agera mot ingenting, något som Elfman misslyckas relativt grovt med. Fraser var förövrigt så bra på att imitera karaktären Taz att han fick jobbet att göra hans röst.
Steve Martin gör här en nyans av sin Ruprecht karaktär från Rivierans Guldgossar samtidigt som Timothy Dalton skämtar med sin egen image från Bond-tiden. Båda väldigt underhållande i sina roller.
Men när det kommer till kritan så är de endast bifigurer – Daffy Duck, Bugs Bunny och alla de tecknade karaktärerna är stjärnorna och Dante ger dem noga var för sig sin tid att visa sina roliga inhopp och karaktärsdrag. Dante har gått till källan för att visa de sanna figurerna.
Medan Vem satte dit Roger Rabbit främst hade en mognare stämning över sig och Space Jam var ett ytligt barnäventyr, så hamnar Looney Tunes nånstans däremellan. Hälften av skämten består av filmreferenser, varvid de flesta av dem till filmer som de yngre säkerligen aldrig har sett. För oss andra, jag själv som älskare av filmreferensskämt, har mycket kul åt alla infall. Dante visar t.ex. sin kärlek för gamla b-filmer när han slänger in monster från föråldrade 50-talsfilmer i en scen. För att alla ska få en bit av kakan, speciellt de mindre, så innehåller filmen så många fysiska skämt, slapstick och rekvisitor att alla har något att skratta åt. Främst en scen på Louvren i Paris som kommer pratas om mycket i tal om filmen.
För Dante kännarna så kan flera bekanta ansikten från hans tidigare filmer synas, bl.a. Dick Miller (som säkerhetschef) som varit med i nästan alla av Dantes filmer, men även så ses kultproducenten Roger Corman i en scen.
Tillslut så hamnar vi på frågan; Lyckades Dante med att återuppväcka Looney Tunes heder?
Mitt svar är: Med råge! Det ett kärt återseende av alla karaktärer som vi så nostalgiskt känner igen. Replikerna är roliga och de animerade figurerna dominerar filmen starkt. Om fallet inte varit med den smått röriga handlingen och skådespelarnas ibland oförmåga att spela mot ingenting så skulle detta kunnat blivit en riktigt bra film! Nu är det en hyfsad comeback för Joe Dante. Underhållande och träffsäker. Värd att ses? Ja.
Som alltid råder jag alla att se filmen odubbad på engelska. Jag kan aldrig erkänna att Bugs Bunny säger ”Hur är läget, kompis?”. Det är bara inte rätt.
What’s up, Doc?
