Filmkultur

M

Efterkrigstidens Tyskland var härjat av svält, oro och förtvivlan genomspirade samhället. Det var även en plats för ohyggliga brott där…

Efterkrigstidens Tyskland var härjat av svält, oro och förtvivlan genomspirade samhället. Det var även en plats för ohyggliga brott där massmördare som George Grossman, Karl Denkel och Fritz Haarman avlöste varandra. Speciellt nämnvärt var mördaren Peter Kürten, med bl.a. fem barn bland sina offer, som härjade i Düsseldorf 1930 och gick under öknamnen Monster of Düsseldorf och The Vampire of Düsseldorf. Det var Kürten som blev den främsta inspirationskällan till Fritz Langs mästerverk M, vars manus skrevs av hans fru Thea von Harbou, som tidigare skrivit flera av Langs filmer, bl.a. den välkända Metropolis (1927). Von Harbou skulle senare bli en trogen medlem av nazistpartiet när Lang flytt ut ur landet. Originaltiteln var från början Mörder under Uns (The Murderer is among Us) men ändrades enlig Lang själv för att nazisterna trodde att titeln handlade om dem. En annan förklaring kan hämtas från en episod i filmen där bokstaven M används på ett snillrikt sätt. Filmen spelades in på sex veckor, från januari till mars, i en studio vid Staaken Zeppelinhalle, utanför Berlin. Peter Kürten arresterades slutligen i maj 1931. En månad innan M hade premiär.

M markerade även Langs övergång från filmbolaget UFA, Universum Film Aktiengesellschaft, till det mer independent baserade produktionsbolaget Nero Films, som gav Lang total frihet på sin nya film. Nero Film skulle senare likvideras då ägaren Seymour Nebenzahl var jude.

M var Fritz Langs första användning av ljud, men fastän det är en talfilm så används ljudet oerhört sparsamt. Den enda musik vi får höra är Griegs ”I bergakonungens sal” som karaktären Hans Becker visslar i filmen. (Då skådespelaren Peter Lorre inte kunde vissla så var det Fritz Lang själv som bidrog med läppblåsandet.) Även vad gäller ljudupptagning har han gått till yttersta och flera partier är totalt ljudlösa fastän det pågår rörelse i bilden. Något vi idag nog är rätt ovana med när vi ideligen bombarderas med ljudeffekter och känsloframkallande stråkar. På 60-talet när filmen släpptes på nytt hade distributörerna varit så djärva att själva lägga till musik och effekter för att tilltala publiken.

Det var rollen som barnamördaren Hans Becker som blev skådespelaren Peter Lorres stora genombrott och är hans främsta prestation i karriären. Tyvärr blev det även så att han efter M alltid blev typecastad som psykopat eller galen i de flesta av sina efterkommande filmer. Men här är han suveränt bra med sitt smått kufiska yttre och barnliknande ansikte. Lang ville spegla den best och det inre kval, som alla människor har inom sig, genom en enda själ. Peter Lorre lyckas där leverera exceptionellt bra när han fångar just detta i sin barnamördare.

Då manuset skrevs med massmördaren Peter Kürten i tankarna ville Fritz Lang och hans fru Thea von Harbou, som fick kredit för att ha skrivit manuset själv, att filmen skulle vara så realistisk som möjligt. De tog kontakt med polishögkvarteret i Alexanderplats samt intervjuade kriminella och besökte fängelser. En annan viktig källa var journalisten Egon Jacobson som dokumenterat den undre världens jakt på Düsseldorfmördaren. Lang ville framhäva filmen som en dokumentär, detta gör han bland annat genom att använda närbilder på dokument, kartor och gör en klar genomgång av polisens företagande i jakten på barnamördaren Hans Becker.

Totalt känslokall är den emellertid inte, men fastän han fördjupar sig närmare i karaktärerna så är han fortfarande väldigt objektiv. M har inga riktiga huvudkaraktärer, fastän Lorre är den mest centrala och kända rollen, ges vi aldrig någon som vi kan identifiera oss med. Det här ger filmen en kall, dokumentäraktig kvalitet. I samma våglängd som objektivitet låter han varken fördöma eller propagera för vad som är rätt eller fel vad gäller mördaren Hans Becker. Istället för att komma med moral och etik predikningar låter han i bästa mån båda sidor få försöka förklara sig. Hans Becker i den ena och mobben i den andra. Detta tillvägagångssätt kan jag inte mer än tacka för och är troligen filmens starkaste sida.

Nästan mest känd är kanske filmen för sin användning av juxtaposition – kriminell med polis, mördare med offer. Lang har t.o.m. låtit de båda sidorna av lagen avsluta varandras meningar och dela gestuttryck. M förkroppsligar de mer allmänna kontrasterna av disorganisation och ordning. Fastän enigheten hos den undre världen idag kanske känns lite väl osannolik och romantiserat, så går det inte att förkasta då händelsen har en verklighetsförankrad grund. Man kan dock tänka efter över hur Lang representerat de kriminella som någon sorts magiker och som en väl etsad organisation. Den kriminella ledaren visas som en man med ett vagt förflutet, som håller fast i sin anonymitet i nuet genom att undvika kontakt med andra, symboliserat av handskarna han alltid bär. Men han är ständigt i kontroll, tillskillnad från poliskommissarien Lohmann som genom folkreaktioner och kameravinklar framhävs som en lustig man, om än kompetent. Men starkast visar filmen paniken och den kraft folkmassan har när hysterin griper tag i dem.

Främst förknippar jag M med det häpnadsväckande användandet av ljud. Ett genialt användande av ljudbryggor som ett narrativt verktyg. I flera intervjuer har Fritz Lang statfäst M som personlig favorit bland sina egna filmer för den sociala kritik den innehåller och för den totala frihet han hade under inspelningen. År 1995 röstade även en enad tysk kritikerkår fram M som den bästa tyska filmen genom tiderna, men jag ser den gärna som en av de bästa filmerna någonsin!

Betyg 10

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen