I min nyfunna törst på mordmysterier inom filmmediet känner jag att det passar sig väl att framhäva denna gamla juvel. Teater- och manusförfattaren Neil Simon har snickrat ihop en parodi på kända detektivgestalter från den filmiska samt litterära världen och tagit med alla dess klyschor och schabloner som vi så väl känner igen. Samtidigt har han använt sig av ett vinstlockande koncept som även användes i Mordet på Orientexpressen, nämligen att alla misstänkta spelas av kända namn. För säkerhetsskull stoppade han in allt i ett paket av komiska klyschor.
Världens största detektiver har blivit inbjudna till middag i ett ensligt hus, av miljonären Lionel Twain (Truman Capote). Denna excentriska värd informerar sina gäster att en av dem som sitter vid bordet kommer att bli mördad vid midnattsslaget. Den som kan lista ut vem mördaren är till gryningen får åka hem med en miljon dollar.
Simon har en bakgrund som teaterförfattare, vilket man förstår när man ser de filmer han skrivit, vars vikt alltid ligger på dialogen. Nu har han satt som mål att skämta med allt det som vi retat upp oss på i deckarhistorier; otroliga orimliga upplösningar, karaktärer som dras upp på sista sidan och som inte nämnts förut, undanhållna ledtrådar som gjort det omöjligt att lösa gåtan. En chans att i hög grad driva med ”Whodunnit” filmer.
Vad som slår mig först är den utsökta dialogen. Skämten är så härligt underhållande att bara jag sitter och tänker tillbaka på filmen nu så lyckas de framkalla leenden. Jag är faktiskt smått imponerad hur träffsäkert roliga Simons skriverier är. Riktigt kul är det när de olika detektiverna försöker matcha varandra med sina superklyftiga slutledningar.
I sitt skämtande med mysteriegenren har han även givit sig ut på att göra en så otrolig, osannolik historia som möjligt med allt vad det innebär.
Att till fullo kunna uppskatta filmen krävs nästan att man åtminstone känner igen de diverse referenser till fiktionsdetektiver som görs – som Peter Falks hårdkokta detektiv Sam Diamond. (En blickning till Sam Spade, detektiv i Dashiell Hammetts bok Riddarfalken från Malta – filmatiserad med Humphrey Bogart), James Cocos belgiske detektiv Milo Perrier och Elsa Lanchesters kvinnliga engelska motsvarighet Jessica Marbles (Agatha Christies Hercule Poirot och Miss Jane Marple). Medan de lite mer okända som Peter Sellers stereotypiska kinesiska detektiv Sidney Wang, alltid med en aforism i högsta hugg, är en klar modell av karaktären Charlie Chan som var populär i filmer på 30- och 40-talet. Eller det rika detektiv paret Dick och Dora Charleston spelade av David Niven och Maggie Smith, som är baserade på Nick och Nora Carles från Dashiell Hammett boken ”The Thin Man”.
Det är sällan vi hittar ett sådant omfång av talangfulla och erkända namn i rollistan, som dessutom så exceptionellt passar in i karaktärerna de spelar. Här ser vi verkligen ageranden av hög klass, där rollerna inte kunde ha spelats av mer passande skådespelare. Peter Sellers är strålande som kinesiska Sidney Wang. Men Sellers är även känd för att kunna förvandla sig till de mest komiska figurer. Att David Niven och Maggie Smith personifierar det typiska snobbiga engelska paret är verkligen grädden på moset. Men bäst är faktiskt Peter Falk som Sam Diamond – underbar som hårdkokt privatdeckare med rå rättframhet. Fast inte att glömma är suveräna Alec Guinness som den blinde butlern. Här visar han verkligen sin komiska sida. Här gjordes det även filmdebut för James Cromwell (Den gröna milen), i gestaltning av Milo Perriers långa betjänt.
Mycket mer kan sägas om denna skara av aktörer, men jag lämnar det vid dessa ord.
Vad jag känner sänker filmen är just dess otroliga handling. Att det är ett sätt parodiera deckarhistoriernas fantastiska lösningar och vändningar står snabbt klart för oss, men som älskare av mordgåtor – då speciellt att kunna vara delaktig i dess lösande, känner man sig lite snuvad på konfekten. Siktet har helt fokuserats på komedi, utelämnade mysteriet i gåtan genom att helt köra på otroliga tvister och lösningar. Som jag ser det är det den starkaste negationen. För om jag ser filmen som den parodi som den är menat kan jag inte annat än säga att Neil Simon lyckats.
Regissören Robert Moore, Neil Simon och en del av ensemblen skulle återkomma med den fristående fortsättningen Snacka om deckare (1978), där det skämtas med bland annat Riddarfalken från Malta. Släpp deckarna loss det är mord är emellertid en juvel som alla mordgåteälskare borde ta sig en titt på.
