Mord på ljusa dagen

|

Efter ännu en fyra års etapp släpptes vad som skulle kunna kallas det sista kapitlet i den Poirot-trilogi av filmer som producenterna John Brabourne och Richard B. Goodwin stod bakom, med början i Mordet på Orientexpressen (1974) och mellanlandade med Döden på Nilen (1978). Peter Ustinov har ännu en gång axlat rollen som den belgiske detektiven Hercule Poirot som han tog på sig i den föregående mordgåtan.
Även nu har Poirot hamnat i en exotisk miljö. På uppdrag av en försäkringsbyrå tar Poirot kontakt med sir Horace Blatt angående en förfalskad diamant. Ledtrådarna leder till ett exklusivt hotell beläget på en ö i det Adriatiska havet ägt av en före detta kunglig älskarinna. På denna plats samlas tillslut en grupp människor som alla verkar ha en nål i sidan på en viss Arlena Stuart Marshall. Det är bara en fråga om tid innan ett mord begås och Poirot beds att ta hand om fallet.

Båda föregångarna hade regisserats av kompetenta män, och även nu valdes en gedigen regissör, nämligen regissören bakom fyra James Bond-filmer, däribland Goldfinger (1964), Guy Hamilton. Fast denna mordgåta ligger långt bort från dessa spionerier.
Först kan sägas att Mord på ljusa dagen är en väldigt vacker film att se på, med de exotiska ö miljöerna som en frisk fläkt. Men i jämförelse med de två tidigare är filmen inte lika galant utförd. Den klass som speciellt genomspirade Mordet på Orientexpressen har minimerats till en mysig sedvanlig bild av 1930-talet i en tämligen menlös historia.

Mord på ljusa dagen har hamnat i skymundan för sina föregångare. Varför kan vi nog allt gissa oss till rätt snabbt. Konceptet med en all-star ensemble fortsätter, och tydligast här märker vi hur kvaliteten sackat ned. Namnen är inte lika stora. Maggie Smith och Jane Birkin såg vi i Döden på Nilen medan de minst kända från Mordet på Orientexpressen, Colin Blakely och Denis Quilley återvänder också. Tre nykomlingar värda att nämna är James Mason, Roddie McDowell och Diana Rigg, känd från I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) – en Bondfilm Hamilton hoppade över att regissera. Alla gör självklart ett bra jobb ifrån sig, då mest markant Maggie Smith som är riktigt rolig att följa.

Peter Ustinov har i Mord på ljusa dagen framhävt Hercule Poirot som en lite väl lustig man. Han breder på för mycket och gör sin roll allt för komisk. Poirot är inte längre den smått lustige men ack så skarpsinnade detektiven som Agatha Christie och Albert Finney porträtterade, utan en mer skämtsam trevlig gubbe. Fortfarande skarp när tillfällena kommer, men absolut inte med det skarpsinne jag förväntar mig av karaktären. För att inte låta alltför negativ så är Ustinov fortfarande väldigt bra i rollen och fungerar, om man bortser från vart karaktären Poirot kom ifrån, en underhållande karaktär.
Peter Ustinov skulle efter detta partnerskap fortsätta med tre tv-filmatiseringar av Hercule Poirot och en sista biorelease – Döden till mötes (1988), vilket skulle bli ett av de sista försöken att återuppliva den kortvariga all-star whodunnit filmen där Lauren Bacall och John Gielgud lockades tillbaka att agera tillsammans med bland annat Carrie Fisher. Filmen blev i sig en besvikelse som i större utbredning än denna har fallit i glömska.

Något jag finner de två tidigare filmerna har misslyckats med är mordgåtans interaktivitet. Vi får aldrig chans eller möjlighet att själva kunna lista ut vem mördaren är. Lite besviken är jag faktiskt på att ingen av dem riktigt klarar att leverera på denna punkt. Mord på ljusa dagen klarar sig faktiskt riktigt hyfsat med just det. En viktig behållningspunkt som jag ger kredit för.

Det hjälper emellertid inte helhetsintrycket av filmen som inte känns lika seriöst utförd som de tidigare. Vi får en halvklar känsla av att den spottats ut som ännu ett försök att dra in pengar. Kvalitén har därför tappats något, fastän produktionen fortfarande är ett föremål för rekommendation för Whodunnit-älskaren. Med bra agerande, vackra miljöer och ett nytt mord att bita för Hercule Poirot och för oss så är Mord på ljusa dagen fullt kapabel att leverera ett nöjsamt tillbakalutat detektivlekande.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.