Om Sherlock Holmes skapare Sir Arthur Conan Doyle kan ses som mordgåtehistoriernas konung så är Agatha Christie dess drottning. Inte bara har hon förgyllt skönlitteraturen med sina verk, det har också sprungits ur ett par hyggliga filmatiseringar av dessa kniviga mordgåtor. Främst bland hennes detektiver skulle jag säga är vår käre halvfete mustaschprydde belgare – Hercule Poirot och år 1974 var det då dags för att göra film av en idag mest kända gåtorna. Som regissör stod Sidney Lumet och till sin hjälp hade han en hel flock av kända aktörer och aktriser. Så vad kunde inte komma ur det här än en klassiker.
Vi befinner oss i Istanbul där en av världens främsta detektiver, en viss Hercule Poirot (Albert Finney) ska ta sig hem till Nordeuropa ombord på sin vän Bianchis (Martin Balsam) tåg ”Orientexpressen”. Tillsammans med honom kliver ett underligt sällskap av karaktärer ombord. Efter att första natten luffat förbi upptäcks en av passagerarna mördad i sin säng samtidigt som tåget har fastnat i en snödriva. Bianchi ber sin vän Poirot att ta reda på vem mördaren är innan hjälp hinner komma och får lös tåget.
Om vi nämner deckargenren i dessa tider går nog de flestas tankar till de engelska deckarna som är så populära på de inhemska tv-kanalerna. Jag kan inte förneka att de har en oftast utomordentlig stämning och är tämligen mysiga att se på i tv-soffan när det är dystert ute. Men en riktig mordgåtehistoria är för mig, som många andra, Sherlock Holmes och Agatha Christie. En detektiv som genom sin briljans och fiffiga förhör med de misstänkta lyckas luska ut vem som är den skyldige. På engelska kallas denna typ av film för ”Whodunnit”., dvs. ”Vem-gjorde det.” Vilket säger allt.
Vad som gjorde Mordet på orientexpressen så speciell var dess stjärnbeströdda ensemble. Idag används den som ett typexempel för dessa s.k. ”all-star” filmer där inte bara huvudrollerna utan även många av birollerna har besatts med ett känt namn. En typ som vi inte nära är bortskämda med längre. I detta fall så kan vi verkligen förstå dess innebörd eller vad sägs om dessa namn; Albert Finney, Lauren Bacall, Martin Balsam, Ingrid Bergman, Sean Connery, Jacqueline Bisset, Anthony Perkins, John Gielgud och Michael York. Och det är inte alla!
Albert Finney fick en Oscarnominering för sin rolltolkning som Hercule Poirot, men blev snuvad på konfekten av den mindre kända Art Canrey i Harry and Tonto (1974). Finney gör Poirot till en smått lustig man med rätt mängd personlighet.
Ingrid Bergman (1915-1982) fick sin tredje statyett när hon spelade den blyga svenska missionären Greta. Hennes Oscarvinnande prestation består av en fem minuter lång scen där hon förhörs av vår käre belgare. En scen som fortgår utan några klipp, igenom vi verkligen förstår den talang som den nu avlidne skådespelerskan hade. Som den rollen hon spelar undslipper hon inte bara ett eller två ord på svenska, vilket jag alltid finner roligt att höra.
I en sådan här film där största delen av filmen innebär scener av förhör mellan detektiven och den misstänkte krävs det skicklighet för att klara av att få den rätta stämningen och få det mesta utav dialogen. Att Sidney Lumet klarar av denna uppgift är ingen överraskning då han står bakom mästerverket 12 edsvurna män (1957) där hela filmen utspelas i ett rum och hänger på den utomordentliga dialogen mellan karaktärerna. Något Lumet briljerade i och överförde delvis till denna film med godkänt resultat. Viktigast är att han lyckats få till en behaglig stämning. Kanske lite för lustig emellanåt, och när det kommer till en sådan skinande ensemble så får alla inte tillräckligt med rum. Jag får känslan att filmen kanske kunde ha gått längre, men att historien då inte skulle ha haft något att stå på. Om det är ”all-star” ensemblen eller historien jag ska skylla känslan på vet jag dock ej.
Två år senare skulle ett nytt mord försöka lösas i Döden på Nilen, där Peter Ustinov tagit över rollen som Hercule Poirot. Även här försökte de sig på en imponerande ensemble med namn som David Niven, Mia Farrow, Bette Davis, George Kennedy, Angela Lansbury och Maggie Smith. För alla de som fann tycke i Mordet på Orientexpressen borde absolut slänga på sig baskern igen och ta sig en titt.
Mordet på orientexpressen lider olyckligtvis av något som jag eftersöker i en mordgåtehistoria, och som jag faktiskt haft svårigheter att hitta – det är en delaktighet i lösandet av gåtan. Neil Simon har faktiskt rätt i sin deckarparodi Släpp deckarna loss det är mord! när han skämtar med fantastiska twister och detaljer som vi, tittarna och läsarna, aldrig fick ta del av. En svaghet som ibland känns oförlåtligt, men det som får Mordet på Orientexpressen upp ur askan och däröver är utförandet av gåtan. Sällan har det gjorts av en så skicklig hand som Lumets och med en sådan begåvad ensemble. I det är den en höjdpunkt i den smala genren av ”Vem-gjorde-det” filmer.
