Cursed

|

Efter varulvs-vågen i början av 1980-talet har det varit glest mellan filmerna. Därför satte jag med njutning tänderna i Wes Cravens nya skräckfilm Cursed, med gamle vapendragaren från Scream-filmerna, Kevin Williamson som har författat manuset. Ett hopp för att den skulle bli lyckad grusades emellertid redan under inspelningen när ordet om alla problem som öste kring filmen spreds. Så problemfylld att det sagts vila en förbannelse över filmen. Sanningen är att denna varulvsskräckis varit på gång sedan 2003, att produktionsbolagen efter testvisningar inte varit nöjd så att så många omskrivningar och omtagningar gjordes att det nästan blev en helt ny film där många skådespelare och bikaraktärer klipptes bort och nya kom med. Kanske inte så konstigt då att Cursed är en pinsamt tandlös skräckfilm utan vare sig skräck eller skröna.
Ett syskonpar överlever en mystisk trafikolycka där de båda blivit rivna av ett oidentifierat djur. De börjar snart ana att en varulv är i farten och lär sig att de måste hitta deras attackerare för att nånsin kunna bli fri från förbannelsen att bli varulvar själva.

Man får komma ihåg att varulvs-filmer oftast inte är läskiga. Mytologin är i min åsikt alldeles för otrolig. Fokuset borde ligger istället på den psykologiska förändringen hos karaktären, vad han smittats med, hur andra kommer se honom i framtiden och vad han håller på att förvandlas till. En väldigt bra grund för en story, men i fel händer blir det bara pannkaka. Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson må ha vitaliserat skräckfilmsgenren med sin Scream-trilogi, men när de nu åter samarbetar blir resultatet endast likgiltigt. Den smarthet och självironi som genomsyrade tidigare nämnda trilogi saknas här. Cursed är istället blek och blodfattig. Efter skräckklassikerna Last House on the Left (1972) och Terror på Elm Street (1984) så är det med besvikelse man ser Wes Craven göra bort sig här. Skrämseleffekterna är av de billigaste slaget – ett starkt ljudspår och många sega stunder av människor som tassar omkring efter ljud. Men filmen begår harakiri direkt när den första datoranimerade varulven dyker upp. Det finns inget läskigt med en taskigt animerad hund. Där dog allt hopp om att filmen åtminstone kunde ha snygga makeup effekter.

Nuförtiden fullständigt dränks man i tonårsskräckisar. Det har blivit en sådan katharsis att man oftast är totalt likgiltig för tonåringarnas öden. Så är fallet här. Kanske främst för man blir trött på att se alla genanta minspel som om detta skulle vara en såpopera. En av de tråkigaste saker att se i film är nämligen en persons ansiktsuttryck när hon/han surfar på nätet.
Jag älskar de två första Addams Family-filmerna från början av 1990-talet, och Sleepy Hollow (1999) skapar alltid en mysig goth stämning. Därför är det synd att se en annars duktig, och vacker, skådis som Christina Ricci i Cursed, där hennes insats gjorde mig besviken. Men kanske inte mycket att begära när alla karaktärer är klichéfyllda och extremt dåligt skrivna. Inte minst så är handlingen lika full av hål som en schweizerost.
Egentligen skiljer den sig inte så extremt mycket från många andra liknande moderna försök till skräckfilmer. Så pinsamt dålig att den inte går att se om är den inte. En enkel beskrivning på filmen vore helt enklelt, menlös.

En amerikansk varulv i London (1981) blandade humor med en klassisk skräckhistoria med lyckat resultat. Brittiska Dog Soldiers (2002), som är den senast lyckade i genren, gjorde en rysande action. Vad Cursed blir är ett skämt. En bagatell som lika gärna kunde ha varit ett avsnitt av tv-serien “Förhäxad”. Lika onödig som den är bortglömd, se denna film inte. Om ni vill se en riktig varulvsfilm så får ni vända er till dvd-hyllorna.

Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.