Brittisk humor har sällan var så svart som i öppningsscenen till Bedazzled (Som fick den härliga svenska titeln Min kompis djävulen) när stackars Stanley Moon (Dudley Moore) läser i en manual för hur man knyter en snara så att han kan hänga sig själv. Han är så misslyckad att han inte ens klarar av att ta sitt liv. Det är då som djävulen (Peter Cook) kliver in, eller George Spiggott som han kallar sig själv här på jorden. Han ger Stanley möjligheten till sju önskningar, allt han behöver göra är ett skriva på ett litet papper och sälja av sin obetydliga lilla själ.
Baserad på Goethes Faust har manusförfattaren Peter Cook vävt ihop en smart, underhållande, svart och fantastiskt brittisk satir.
Medan Dudley Moore gick över till guld och gröna skogar i USA med hyllade roller i Tjejen som visste för mycket, Blåst på konfekten och Arthur så hänvisades Peter Cook under senare delen av sin karriär till småroller i brittisk TV vilket har lett till att många missat en av komikens bästa duos genom tiderna.
Jag kan säga det redan nu, Dudley Moore har aldrig varit bättre än vad han är i Bedazzled. Vad många dessutom glömmer är att Moore var en begåvad musiker och i Bedazzled så är det han som står för musiken. Regin stod ingen mindre än Stanley Donen för, ni vet han som gjorde Singin’ In the Rain!
Harold Ramis (Måndag hela veckan, Dr Egon Spengler i Ghostbusters) gjorde en hemskt amerikaniserad (såklart) remake år 2000 med Brendan Fraser och Elizabeth Hurley som djävulen. All den smarta och bitska brittiska satiren är som bortblåst och trots ett par roliga ”önskningar” så blev filmen bara sockersötad och tramsig. Trots det kan jag ändå inte önska att man fortsatte göra remakes på Moores och Cooks fantastiska film. Så bra är den.
