Skyskrapor, flygplan, lyxkryssare, allt kan slänga sig i väggen. För här är Berg- och dalbanan. Regissören James Goldstone gillade i och för sig inte katastroffilmsstämpeln och tyckte att filmen faktiskt var en thriller i Hitchcocks anda och visst hade han rätt. Berg- och dalbanan är exemplarisk 70-talsspänning.
George Segal, som jag personligen främst lärde känna genom 90-talsserien Just Shoot Me!, spelar säkerhetsinspektören Harry Calder som kallas in efter att en olycka inträffat på ett nöjesfält. En berg- och dalbana har kraschat mitt i ett åk och ett flertal avled. När ännu en olycka inträffar kort därefter på ett annat nöjesfält inser Harry att något fuffens måste vara i görningen.
Få kan vara så vidrig på film som Richard Widmark. Här spelar han FBI-agenten som sköter fallet. Jag förstår inte varför inte alla anlitade honom att spela karaktären som man under hela filmen tror är the bad guy men sedan visar sig stå på hjältens sida för man skulle aldrig kunna tro att han är god.
En plot point som är oerhört uppfriskande i Berg- och dalbanan är att skurken varken är en kommunismälskande sovjet eller USA-hatande mellanösternterrorist utan en helt vanlig (bortsett då från de psykopatiska tendenserna) vit amerikan (spelad av Timothy Buttons). Jag kan spontant inte komma på någon annan film där skurkens etnicitet inte spelat någon roll.
För de med som inte lider av uppmärksamhetsproblem hinner se Helent Hunt som George Segals dotter och Steve Guttenberg i en tre sekunders roll. Ett tecken på att filmen ändå passar in i katastroffilmsgenren är att Henry Fonda också är med i en liten roll. Genren hade ju en förkärlek att stoppa in så många kända skådisar i så många små och menlösa roller som det bara går.
Mycket berg- och dalbanesekvenser blir det och nästan hela tredje akten består av nagelbitande åkande. För en film med så egentlig banal premiss så blir jag alltid överraskad hur bra manus det är. Ingen såpoperi som katastroffilmer annars älskar, inga fåniga dialoger, realistiska karaktärer, och jäkligt spännande bara! Får se hur du känner för att besöka Gröna Lund efter att ha sett den här filmen är allt jag kan säga.
