När The Matrix kom 1999 så var det många av oss kultfilmfantaster som tyckte att filmen på många sätt påminde om en favorit som kom året innan. Både i verklighetsmindfucken men framförallt i estetiken. Ständigt mörka tak och gränder, en stad som är lika mycket en karaktär som karaktärerna själva. En utvald så kallad ”The Chosen One”. Mystiska närmast identiska män i svarta kläder.
För innan The Matrix. Innan Alex Proyas förstörde all cred från The Crow med Knowing och I Robot. Innan den mindfuckande “alternativ verklighet”-genren sköt sig själv i foten. Då fanns Dark City. En dystopisk science fiction med skalliga svartrockklädda mystiker, en telekinetisk nobody och Jennifer Connelly i ett av tre framträdande där hon står i änden av en pir. Tyvärr var Dark City en av dessa filmer som nästan direkt förpassades till kultfilmshyllan och därför missades till stor del av den breda massan.
Själv upptäckte jag den i åldern där jag efteråt inte kunde sluta gå omkring och väsa ”Sleep, now” till folk jag mötte, en återkommande replik i filmen. Så var jag också synthare då och filmen kom precis när det gotiska industrial stilmodet var som mest populärt vid sekelskiftet. Framförallt är Dark City en jäkligt bra science fiction som tar en idé, som på många sätt inte är originell, och gör den till något eget som fortfarande håller i dag, tillskillnad från t.ex. 13 våningen som kom i samma veva. Det är en snygg neo-noir sci fi som därtill har bra action och stilrena effekter.
