Filmkultur

Piraya

År 1975 blev Steven Spielbergs Hajen vad som skulle komma att räknas som den första blockbuster filmen när den drog…

År 1975 blev Steven Spielbergs Hajen vad som skulle komma att räknas som den första blockbuster filmen när den drog in över 100 miljoner dollar. Ett sådant excellent tillfälle att tjäna mer pengar på succén gick inte att ta miste och flera oftast patetiska försök att härma mästerverket uppstod. Tre år senare kom emellertid den annorlunda parodin Piraya, som också var Gremlins-regissören Joe Dantes riktiga regidebut efter att tidigare ha gjort mer sketch och kompilationsbaserade filmer. Legenden Roger Corman stod bakom produktionen, vilket ingjuter i mig åtminstone ett uns av respekt då Corman har en förkärlek att göra historier som inte tar sig själv eller mediet på så oerhört stort allvar.

En sen kväll kommer två hajkande ungdomar till en övergiven militärbas. Inne på området hittar de en inbjudande pool som de bestämmer sig att ta ett dopp i, men när de väl har hoppat i märker de att de inte är ensamma i poolen. När någon senare kommer och söker efter dem så släpps monstren av en händelse lösa och simmar ut i den öppna floden…

Piraya är ett tämligen hyfsat hopkok som tillskillnad från många andra pengahungriga efterapningar av tidigare succéer, inte ger sig i kast med att vara en sämre kopia som försöker dra in på kosingen. Piraya är nämligen en kul halvparodi av Hajen som klarar att stå på sina egna två darriga ben. Som ofta lägger jag skulden på debutregissören Joe Dante.
Joe Dantes filmer lever på hans kärlek för udda 50-talsskräckisar vilket han speciellt framhäver i sin senaste Looney Tunes: Back in Action (2003). Ett exempel i Piraya är att han av någon oförklarlig anledning har stoppat in varelsen från 20 million miles to earth (1957) i en kort sekvens. Han ger även ofta referenser till Världsrymden anfaller (1956) genom att placera in Kevin McCarthy, som spelade en av ledrollerna i sciencefiction historien, i en biroll ofta tillsammans med rekvisita från den gamla klassikern. Här representerar han den kufiga vetenskapsman som är skapare bakom vattenmonstren. Hjältarna som måste ta itu med pirayorna, vilket man känner krävs av dem efter vad dem gör, spelas av Bradford Dillman och Heather Menzies. Inga direkt igenkännande namn, fastän Dillman hade litet rykte om sig på 70-talet. Båda gör vad de kan av John Sayles manus, som idag är mer känd som en stor independentregissör.
Ett bevis på vad filmen siktar på hittar vi en anekdot där Bradford Dillman klagade på sin tunna karaktär för John Sayles, som svarade att Roger Corman vanligen inte använde så bra skådespelare i sina filmer, så istället utvecklade han avsiktligen inte karaktärerna.
Tillsammans med de tidigare nämnda aktörer hittar vi fler av Dantes vanliga ensemble men främst är det Dick Miller som spelar chef över en ny vattenpark.

Musiken daterar filmen något förfärligt med sin sliskiga sjuttiotalsharmonika som var så vanlig bland italienska filmkompositörer under denna period. Varför inte följt mönstret och även parodierat John Williams så välkända ljudspår till Hajen? Jag är övertygad att det skulle gett en stor extra bonus.
Det är ingen läskig fabel när pirayor attackerar människor i Texas, vilket gjorde mig lite kluven över vad jag skulle kalla den. Skräckkomedi är nog den närmaste genrebestämning man kan komma. Ljudet som pirayorna gör ifrån sig är inte något som kommer att hemsöka mina mardrömmar. Ett sätt att framhäva den skämtsamma sidan av filmen har gjorts genom att flera fiskrelaterade föremål har placerats ut på diverse platser i historien, allt från ett Hajen – arkadspel till att någon sitter och läser Moby Dick på stranden.

Piraya skulle snabbt ha förkastats till den eviga b-filmsgrytan som ständigt puttrar på andra sidan av mainstream vägen, om det inte varit för den distans och sedvanliga intertext som Dante ingjuter. Jag får intrycket att han och Corman visste bättre än att göra en helt seriös efterapning och istället gick sin egen väg. Piraya är istället ett mediokert tilltag som klarar sig från att gräva sin egen grav. I mina ögon en helt godkänd rulle som kan ge lite underhållning en sådär halvtrist kväll då vi behöver bli påminda om sensmoralen att inte fiffla med naturen.

Betyg 6

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen